Höftledsartros, coxartros

BAKGRUND

Artros i höftleden (coxartros) är en vanlig föekommande sjukdom med en prevalens som stiger med åldern från under 1 % < 55 år till mer än 10 % > 85 år. Kvinnor och män drabbas lika ofta och hos en cirka 10 % är sjukdomen bilateral. I analogi med hjärtsvikt har man kallat artros för ledsvikt.

Höftartros kan ge nedsatt ADL och svårt lidande, framför allt vilovärk som man sällan ser vid exempelvis knäartros.


 

ORSAKER

• De patogenetiska mekanismerna bakom artros är okända. Möjligtvis finns en koppling till hereditet. En teori är att mikrotrauma förstör ledbroskets struktur och leder till ökat vatteninnehÃ¥ll i brosket, vilket i sin tur gör det mindre motstÃ¥ndskraftigt mot belastning.
   
• Höftledsartros är ofta primär/idiopatisk, d v s utan känd orsak. Den sekundära artrosen uppstÃ¥r till följd av t ex trauma mot leden, anatomiska avvikelser som dysplasi samt inflammatoriska ledsjukdomar. HöftÃ¥kommor i barndomen som Perthes sjukdom och fysiolyser ökar risken. PÃ¥ senare tid har höftimpingement uppmärksammats, (se PM höftartroskopi).
   
• Vissa yrken verkar medföra ökad risk för höftartros, bl a hos jordbruksarbetare har en högre incidens observerats.
   
• I normalfallet utvecklas höftledsartrosen lÃ¥ngsamt under decennier. Mer aggressiva former förekommer dock med snabbt progredierande sjukdom och invalidiserande symtom.

SYMTOM OCH KLINISKA FYND

Symtom
 

• Symtomutvecklingen vid artros följer ofta ett speciellt mönster. Initialt uppkommer smärta endast vid belastning och fr a dÃ¥ igÃ¥ngsättningssmärta, t ex vid gÃ¥ende efter en stunds sittande eller vid de första stegen pÃ¥ morgonen. Efter hand uppkommer ocksÃ¥ vilovärk och nedsatt gÃ¥ngsträcka. I avancerade stadier är nattlig värk som leder till sömnstörningar ibland ett bekymmer. Smärtan och värken förläggs ofta in mot ljumsken med utstrÃ¥lning till lÃ¥ret, ibland ned mot knät.
   
• Efter hand tilltar stelhet och inskränkning av rörelseförmÃ¥gan där inÃ¥trotation och extension pÃ¥verkas först.
   
• Patienten kan ha noterat benlängdsskillnad som kan vara funktionell p g a kontraktur och strukturell beroende pÃ¥ ben- och broskförlust vid avancerad artros.

Kliniska fynd
 

• Vid inspektion av patienten i undersökningsrummet kan man notera avklädningssvÃ¥righeter (inskränkt rörelseförmÃ¥ga) och hälta.
   
• Atrofi av lÃ¥rmuskulaturen ses ofta och kan mätas som lÃ¥romfÃ¥ng. Benlängdsskillnad kan bedömas via jämförelse av avstÃ¥ndet mellan spina iliaca anterior superior (SIAS) och spetsen av mediala malleolen, alternativt via uppskattning av höjdskillnad av crista iliaca hos stÃ¥ende patient. Det sistnämnda undersökningsmomentet bör dock användas med försiktighet eftersom en höftledskontraktur kan vilseleda. RörelseomfÃ¥nget jämförs mellan sidorna och ofta är fr a inÃ¥trotations- och extensionsförmÃ¥gan nedsatt med smärta vid provokation.
   
• I höftundersökning ingÃ¥r därför rygg och knä, liksom distalstatus.

DIFFERENTIALDIAGNOSER

• Ryggsjukdomar och dÃ¥ fr a spinal stenos kan ge smärtutstrÃ¥lning och svaghet runt höften liknande den vid artros, men oftast förläggs dÃ¥ smärtan pÃ¥ dorsalsidan av höft och lÃ¥r. NÃ¥gon gÃ¥ng kan ocksÃ¥ diskbrÃ¥ck ge smärtutstrÃ¥lning in mot ljumsken.
   
• Patienter med avvikande symtom och sjukdomsutveckling bör utredas för uteslutande av annan allvarlig behandlingsbar Ã¥komma sÃ¥som infektioner och tumörer.

UTREDNING

• Slätröntgen av bäcken och höft är förstahandsval. De klassiska radiologiska tecknen pÃ¥ artros är sänkt ledspringa, osteofytära pÃ¥lagringar, ökad sklerosering av det subchondrala benet, samt cystbildning. Det finns dock en mÃ¥ttlig överensstämmelse mellan artrosgraden pÃ¥ röntgenbilden och patientens symtombild. SÃ¥ kan exempelvis en patient med grav radiologisk artros ha lindriga besvär.
   
• Isotopscintigrafi, datortomografi eller magnetresonanstomografi (MRI) är inte förstahandsval vid utredning av misstänkt höftledsartros men kan bli aktuella vid misstanke om t ex tumör/metastas, caputnekros m fl tillstÃ¥nd förutom artros.
   
• Inte heller laboratorieundersökningar är del av primär utredning vid höftledsartros men blir aktuella vid t ex misstanke om infektion eller generell inflammatorisk sjukdom.
  
  
  

Figur 1. Grav bilateral artros

 

Figur 2. Måttlig artros höger


 

BEHANDLING

Konservativ
 

• I början av artrosförloppet räcker information om sjukdomsförloppet samt rÃ¥d om anpassad aktivitet och träning av leden, gärna i samrÃ¥d med fysioterapeut.
   
• Enklare analgetika som paracetamol och NSAID (t ex Ibuprofen eller Naproxen) kan ordineras. Potentiellt beroendeframkallande smärtstillande läkemedel bör undvikas dÃ¥ sjukdomen har ett kroniskt förlopp.
   
• Fysioterapi bidrar till att bibehÃ¥lla rörlighet och muskelstyrka och därmed funktion. S k artrosskola innebär att patienten fÃ¥r en bra genomgÃ¥ng och instruktioner samt hjälp för att komma i gÃ¥ng med lämpliga regelbundna aktiviteter.
   
• Vid utebliven effekt av konservativ behandling hos patient med symtomgivande röntgenverifierad artros som inskränker betydligt pÃ¥ patientens upplevda livskvalitet bör patienten remitteras till ortoped för bedömning och eventuell operativ Ã¥tgärd.

Visa behandlingsöversikt - Smärta, långvarig - hos äldre

 

Kirurgisk
 

1. I Sverige utförs cirka 17 000 primära höftledsplastiker (Svenska Höftprotesregistret Årsrapport) årligen varav närmare 85 % var på indikationen artros. Annan orsak till behov av höftprotes kan vara höftfraktur. Tekniken är väletablerad och ett flertal studier har visat på mycket goda resultat. Såväl funktion och välbefinnande hos patienten återställs till nivåer nära de normala för åldern. Höftproteskirurgi har visat sig vara ett mycket kostnadseffektivt ingrepp.
   
   Höftledsplastik (höftprotes) innebär vanligen en ersättning av höftleden med en metallstam i femur (lårbenet) och en plastcup i acetabulum (bäckenet). Både cementerade och ocementerade tekniker finns och väljs utefter kirurgens preferenser med goda resultat för båda. I begränsad omfattning används andra materialkombinationer i protesleden som keram-mot-keram eller metall-mot-metall. Till komplikationer vid höftproteskirurgi hör infektion, tromboembolisk händelse (blodpropp), luxation och proteslossning. 10 årsöverlevnaden för de mest använda proteserna är idag över 95 %. Således har uppemot 5 % av höftprotespatienterna genomgått revisionsoperation efter 10 år. Revisionsoperation ger överlag ett något sämre resultat än det primära ingreppet.
    
2. Operationen kan göras i spinal anestesi (ryggmärgsbedömning) eller full narkos (sövning). Patienten kan i normalfallet återvända direkt till hemmet efter cirka 1-3 dagars sjukhusvistelse.
    
3. Normalpatienten kan efter en höftprotesoperation leva ett aktivt liv med t ex promenader, lättare trädgårdsarbete, cykling och simning. Tyngre idrottsaktiviteter såsom löpning avrådes ifrån.
    
4. Behandling hos yngre patienter kan i enstaka fall vara korrigerande osteotomier i bäcken och femur.
   
   

Figur 3. Höftprotes vänster

 

Visa behandlingsöversikt - Knäledsartros, gonartros

 

ICD-10

Annan primär koxartros M16.1

 
Sjukskrivning

Länkar till försäkringsmedicinskt beslutsstöd från Socialstyrelsen: M16 Höftartros