Denna tjänst är ett beslutsstöd i den kliniska vardagen och endast avsedd för läkare och sjuksköterskor med förskrivningsrätt.

Bettinfektioner (hundbett, kattbett, människobett)

FÖRFATTARE

Docent, överläkare Gunnar Jacobsson, Infektionskliniken/Skaraborgs sjukhus

GRANSKARE

Professor Lars Hagberg, Infektion/Göteborgs Universitet

UPPDATERAD

2022-10-20

SPECIALITET
INFORMATION
INNEHÅLL

BAKGRUND

 

En överväldigande majoritet av de bettskador som kräver sjukvårdskontakt är åsamkade av hund eller katt. Typen av bettskada, lokalisation och vissa värdfaktorer (t ex ålder) är avgörande för risken att utveckla bettinfektion. Människobett kan i vissa fall också ge upphov till allvarliga bettinfektioner, men människans avsaknad av huggtänder minskar infektionsrisken.

 

Typ av skada

Bett kan grovt indelas i ytliga skrapsår, djupare rivskador, bett med avslitningsskador och punktionssår. De sistnämnda är farligast ur infektionssynvinkel och orsakas ofta av kattens vassa hörntänder. Djupa kattbett utgör därför en betydligt större infektionsrisk än hund- och människobett.

 

Lokalisation

Hundbett ses oftast på övre extremiteten, medan kattbett och kattskrapskador oftast är lokaliserade till den nedre extremiteten. Ansiktsbett ses främst hos barn under 10 år. Människobett är oftast lokaliserade till händerna. 

Infektionsrisken är störst vid handskador (infektionskänsliga strukturer på djupet) och lägst vid ansiktsskador (bra genomblödning; djupa punktionsskador ovanliga).

 

Skadans ålder

Infektionssymtom som uppträder mycket snabbt (2-4 timmar efter skadan eller under första dygnet) orsakas oftast av Pasteurella.

 

Värdfaktorer

Sannolikheten för att bett ska bli infekterade är större hos äldre patienter.
Patienter med nedsatt immunförsvar, avsaknad av mjälte eller grav leversjukdom har ökad risk för fulminanta infektioner.

 

Etiologi
 

  • Pasteurella multocida är den viktigaste patogenen vid djurbett och karaktäriseras av en mycket snabb symtomutveckling.
     
  • S. aureus och S. intermedius förekommer i munfloran hos hundar, men orsakar sällan infektion vid bett och i så fall senare i förloppet och med långsammare symtomutveckling. S.aureus förekommer vid människobett.
     
  • Streptokocker, oftast alfa- men även beta-streptokocker, kan också infektera djurbett. Munhålans streptokocker dominerar vid människobett.
     
  • En ovanlig, men viktig, pc-känslig patogen (men ej isoxazolyl-pc) är Capnocytophaga canimorsus som är relativt vanlig i hundens munflora, men som även förekommer hos katt. Inkubationstiden är, till skillnad från Pasteurella, lång, ofta upp till en vecka. Bakterien, som är svårodlad, kan i sällsynta fall ge upphov till fulminanta infektioner hos immunsupprimerade.

 

 

 

BEHANDLING

 

Praktisk handläggning av hund- , katt-, och människobett
 

  1. Noggrann sårrengöring
    Den viktigaste preventiva åtgärden. Död vävnad ska excideras. Kontrollera alltid distalstatus. Vid fula handskador krävs ofta en bedömning av ortoped eller handkirurg. Sårrengöring görs lämpligen med koksaltsköljningar via 20 ml-spruta och grov kanyl.
     
  2. Primärsuturering eller tejpning
    Kan endast övervägas efter adekvat excision. Detta gäller främst ansiktsskador av lacerations-/avlossningstyp, men sällan skador på övre extremiteten och aldrig punktionsskador (såvida ej radikal excision utförts).
     
  3. Immobilisering av den skadade kroppsdelen
    Kan vara en fördel. Om möjligt högläge.
     
  4. Bakteriologisk diagnostik
    Bör övervägas vid infektionstecken. Odling från sårkanterna ger bättre utbyte än att stoppa odlingspinnen mitt i varet.
     
  5. Tetanusskydd
    Tetanussporer förekommer ej i munfloran hos hund och katt. Risken för tetanus efter bett är därför ej högre än vid andra sårskador och beror av eventuell kontamination med smuts eller jord. När barn blivit bitna av hund eller katt uppmanas ofta föräldrarna att genast komma med barnet för en extra tetanusinjektion och detta även om såret är rent och i övrigt inte kräver någon behandling. Sådan onödig vaccination kan innebära ytterligare trauma för barnet. Förorenade sår (oavsett genes) kan föranleda vaccination.

    För riktlinjer angående indikationer och preparatval hänvisas till separat behandlingsöversikt - Tetanus (stelkramp)

 

 

Tidig antibiotikabehandling (före kliniska infektionstecken)

Det råder ingen enighet om värdet av tidig behandling. Noggrann sårrengöring är den viktigaste preventiva åtgärden.

Tidig antibiotikabehandling med preparat och doser enligt nedan kan dock övervägas vid punktionsskador, speciellt på övre extremiteten och i ansiktet, vid vissa andra djupa skador som ej kan excideras adekvat samt till immunsupprimerade patienter. Tre dagars behandling räcker.

 

Behandling av manifest infektion

Behandlingen bör främst inriktas på Pasteurella multocida vid djurbett. Penicillin V, fenoximetylpenicillin, i 7-10 dagar är ett adekvat val.

Vid fula infektioner kan man överväga att istället använda amoxicillin p g a dess säkrare absorption. Alternativpreparat vid pencillinallergi är doxycyklin. Trimetoprim-sulfa kan också övervägas, medan flukloxacillin, perorala cefalosporiner, erytromycin och klindamycin är olämpliga p g a att de har sämre effekt på Pasteurella. Flera kinolonpreparat är bra mot Pasteurella, men är ändå olämpliga till följd av dålig effekt mot grampositiva bakterier.

Amoxicillin/klavulansyra föreslås ibland för att gardera sig mot både Pasteurella och stafylokocker. Men det finns oftast ingen anledning att täcka in penicillinasproducerande stafylokocker om infektionen uppstår snabbt (första dygnet) efter bettet. I de få fall där stafylokocker kan ha betydelse har infektionen oftast uppträtt sent (efter flera dagar) i förloppet efter hundbett.

Amoxicillin/klavulansyra rekommenderas däremot vid människobett p g a förekomsten av streptokocker och stafylokocker.

 

Peroral terapi
 

  • Förstahand:
    T. Kåvepenin 1-1,6 g x 3 (barn: 25 mg/kg x 3) i 7-10 dagar
    alternativt
    T. Amimox 0,5-0,75 g x 3 (barn: 25 mg/kg x 3) i 7-10 dagar

  • Andrahand: (sen infektion, hundbett - se ovan, människobett!)
    T. Amoxicillin/Klavulansyra 0,5 g x 3 (barn: 20 mg/kg x 3) i 7-10 dagar

  • Vid pc-allergi:
    T. Doxycyklin 0,1 g 2 x 1 xI, därefter 1 x 1 xVIII
    (barn T. el M. Bactrim/Eusaprim 3/15 mg/kg x 2)

 

OBS! Vid infektion med uttalade lokalsymtom (t ex tecken till tendovaginit) eller vid allmänpåverkan, bör patienten remitteras till sjukhus för parenteral antibiotikabehandling och ev kirurgisk behandling.

 

Parenteral terapi
 

 

 

 

UPPFÖLJNING OCH FORTSATT OMHÄNDERTAGANDE

 

Alla patienter som skickas hem bör upplysas om vikten av att snabbt höra av sig igen om symtomen förvärras. Detta är speciellt viktigt vid infekterade bett i övre extremiteten.

Mindre komplicerade bettinfektioner som läker på förväntat sätt behöver i normalfallet inte komma på något återbesök.

 

ICD-10

Sårskada (beroende på lokalisation) S00 – S99
Slagen, sparkad, biten eller riven av annan person W50.99
Biten eller angripen av hund W54.00
Biten eller angripen av annat däggdjur W55.00

 

 

Behandlingsrekommendation

 

Rekommenderad läkemedelsbehandling enligt Läkemedelsverket. Länk

 

 

Referenser

 

Gustavsson O, Johansson AV, Monstein HJ et al. A wide spectrum of fastidious and ampicillin-susceptible bacteria dominate in animal-caused wounds. Eur J Clin Microbiol Infect Dis. 2016;35(8):1315-21. Länk

COPYRIGHT © INTERNETMEDICIN AB

E-posta synpunkter till författaren info@internetmedicin.se

Prenumerera på våra nyhetsbrev