Denna tjänst är ett beslutsstöd i den kliniska vardagen och endast avsedd för läkare och sjuksköterskor med förskrivningsrätt.

Talassemia intermedia

FÖRFATTARE

Med dr, bitr överläkare Christian Kjellander, Medicinkliniken/Capio S:t Görans sjukhus

GRANSKARE

Professor Robert Hast, Karolinska Institutet/Stockholm

UPPDATERAD

2021-03-26

SPECIALITET
INFORMATION
INNEHÅLL

 

 

 

BAKGRUND

 

Uppskattningsvis 7 % av världens befolkning bär på förändringar i hemoglobingenen vilket gör hemoglobinopatier till den vanligaste ärftliga sjukdomen i världen. Samlingsbegreppet hemoglobinopatier kan delas upp i:
 

 

Den syrebindande hemoglobinmolekylen består av fyra globinkedjor. Efter nyföddhetsperioden utgörs hemoglobinet huvudsakligen av hemoglobin A (HbA) som är sammansatt av två α- och två β-globinkedjor. Talassemier nedärvs autosomalt recessivt (se Socialstyrelsens hemsida). På kromosom 16, som utgör mall för produktionen av α-globulinkedjan, finns två α-gener (HBA1 och HBA2). De flesta alfa-talassemi-förändringar innebär att en eller flera av de fyra α-generna (två från respektive förälder) är inaktiverade (se Tabell 1). Vid HbH-talassemi ses oftast en moderat hemolytisk anemi med splenomegali.

Vid β-talassemi är genen på kromosom 11 påverkad. Genuttrycket för β-talassemier kan beskrivas som: β++ = lätt nedsatt, β+ = måttligt nedsatt, β0 = kraftigt nedsatt. Talassemier kännetecknas således av nedsatt produktion av globulinkedjor och kan kliniskt delas in i (i fallande svårighetsgrad):
 

 

Alfa-talassemi förekommer framför allt i befolkningar från Sydostasien medan beta-talassemi är vanligast i Medelhavsområdet, norra Afrika, Mellanöstern, Indien och Sydostasien. I takt med immigration har talassemier blivit vanligare i Sverige.

Svensk förening för hematologi har nyligen utkommit med ett vårdprogram för talassemi och patientinformation för talassemia minor. Dessa hittas på föreningens hemsida.


Tabell 1.

Diagnos/fenotyp Fördelning av globingener alt uttryck Röda blodkroppar Hemoglobin-
fraktioner
Symtom
Alfa-talassemi  
Normalt αα/αα Hb och MCH normalt Normalt Inga
Heterozygot1 α+ = talassemia minima -α/αα Normalt Hb
MCH < 27 pg
Normalt Inga, lätta avvikelser i blodstatus
Homozygot2 α+-talassemi = talassemia minor -α/-α Normalt eller lätt sänkt Hb
MCH < 26 pg
Normalt Mild anemi, påverkat blodstatus
Heterozygot α0-talassemi = talassemia minor --/αα Normalt eller lätt sänkt Hb
MCH < 24 pg
Normalt Mild anemi, påverkat blodstatus
Heterozygot α-talassemi, a+/a0-talassemi =
HbH talassemi (6)
--/-α Hb 80-100 g/L
MCH < 20 pg
HbH ≈ 10-20 % Varierande kronisk hemolytisk anemi
Homozygot α0-talassemi
= Hb Barts hydrops fetalis
--/-- Hb < 60 g/L
MCH < 20 pg
HbBarts 80-90 %

Hb Portland ≈ 10-20 %

HbH < 1 %
Livshotande om inte behandling påbörjas intrauterint
Beta-talassemi  
Heterozygot β-talassemi = talassemia minor β++
β+
β0
Hb 90-150 g/L (män)

Hb 90-130 g/L (kvinnor)

MCV 55-75 fL

MCH
19-25 pg
HbA2 > 3,2 %

HbF 0,5-6 %
Mild anemi
Homozygot β-talssemi
= β-talassemia major

Compound3 heterozygot β-talssemi
= β-talassemia major
β+/+
β00
β+0
Hb < 70 g/L
MCV 50-60 fL
MCH 14-20 pg
HbA2 varierande

HbF upp mot 100 %
Allvarlig sjukdom med livslång transfusions-
krävande anemi
Mild homozygot eller compound heterozygot β-talassemi
= β-talassemia intermedia
β++
β++
β+0β00 + annan modiferande gen
Hb 60-100 g/l
MCV 55-70 fL
MCH 15-23 pg
HbA2 varierande

HbF 70-90 %
Måttlig sjukdom med varierande transfusionsbehov

1 Heterozygot, en av de två varianterna av genen (allelerna) på respektive kromosompar är förändrad. En allel ärvs från fadern och den andra allelen från modern.

2 Homozygot, identisk förändring av allel har nedärvts (se även heterozygot)

3 Compound heterozygot, en förändring är nedärvd till ena allelen på en kromosom och en annan förändring av allelen i den andra kromosomparet.



 

SYMTOM

 

Talassemier skall alltid finnas i åtanke när man stöter på en patient med lågt Hb och ursprung från länder där talassemi är vanligt.
 

  • Trötthet
  • Avstannad tillväxt
  • Försenad pubertetsutveckling
  • Blekhet
  • Resistens i buken (förstorad mjälte)
  • Skelettdeformiteter/skelettfrakturer

 

 

 

DIAGNOSTIK

 

TI är fortsatt en klinisk karaktärisering av β-talassemi. I praktiken klassificeras ett barn > 2 års ålder med Hb mellan 70 och 100 g/L, med eller utan splenomegali, som TI. Det ska vidare inte initialt vara transfusionskrävande för att överleva. Vissa barn som har TI med ett Hb 50-60 g/L kan överleva men utvecklas inte normalt och utvecklar skelettkomplikationer. Andra individer med TI, med Hb 60-90 g/L kan utvecklas normalt men kan komma att behöva transfusioner senare i livet på grund av:
 

  • Progredierande mjältförstoring
  • Sjunkande Hb
  • Graviditet
  • Infektioner
  • Andra komplikationer

 

 

Labprover

Laboratoriediagnostiskt noteras:
 

  • Ineffektiv erytropoes (förekomst av erytroblaster perifert)
  • Kronisk hemolytisk anemi (ökat LD, ökat bilirubin och lågt eller omätbart haptoglobin)
  • Ofta ökade järndepåer (S-ferritin)

 

Hemoglobinfraktioner (Hb-elfores), ibland med stöd av DNA-diagnostik, utnyttjas för att specificera genotyp.

Morfologiskt ses lätt till måttlig små röda blodkroppar (mikrocyos), med onormal variation i storlek (anisocytos) och form (poikilocytos).


 

KOMPLIKATIONER

 

Anemi

När den kroniska anemin blir symtomatisk varierar från individ till annan. Trötthet, orkeslöshet och hjärtklappning ses oftast inte förrän Hb-värdet är under 90. Anemin svårighetsgrad bestäms i huvudsak av hur ineffektiv erytropoesen är och hur kraftig hemolysen är. Det förstnämnda beror i huvudsak på genetik medan det senare beror på, den med åren, tillväxande mjälten.


Skelettkomplikationer

Vid TI, sekundärt till den ineffektiva erytropoesen, expanderar benmärgen och leder till osteopeni och skelettdeformiteter. Terapeutiskt kan man motverka skelettpåverkan genom att höja Hb-värdet, säkerställa adekvata D-vitamin-, zink- och kalknivåer och rekommendera skelettstärkande gymnastik. Rökning avrådes i förekommande fall.


Extramedullär blodbildning

Den expansiva benmärgen kan bilda ektopiska öar med erytropoes, till exempel i thorax, bäcken eller sinus. Dessa expansiva förändringar kan trycka på omgivande vävnad och ge symtom.


Pulmonell hypertension

Det spekuleras om att patienters kroniska hemolys, likt den vid sicklecellanemi, skulle orsaka pulmonell arteriell hypertenison (PAH). Denna ovanliga komplikation yttrar sig i form av progredierande trötthet och andfåddhet (se pulmonell arteriell hypertension (PAH)). Frånsett PAH-specifik behandling kan åtgärder som syftar till att minska hemolysen möjligen påverka förloppet.


Sekundär hemokromatos

Den ineffektiva erytropoesen och kroniska anemin leder till ökat järnupptag från tarmarna. Det är inte ovanligt att se TI patienter utan kroniskt transfusionsbehov utveckla en sekundär hemokromatos. Sekundär hemokromatos innebär en ökad risk för endokrinopati, lever- och hjärtsjukdom (se sekundär hemokromatos). Dietistkontakt hos icke transfusionskrävande kan övervägas.


Ökad trombosbenägenhet

I synnerhet patienter med TI har en ökad risk för venösa och arteriell tromboser. I en epidemiologisk studie noterades 4 % vara drabbade. Hos patienter som därtill splenektomerats var prevalensen av tromboembolisk sjukdom 29 %. Orsaken anses vara multifaktoriell, men skiljer sig också väsentligt från de traditionella riskfaktorerna för tromboembolisk sjukdom. Studier på primärprevention saknas.


 

BEHANDLING

 

Vitaminer

Adekvata nivåer av vitaminer skall säkerställas.

 

Splenektomi

Splenektomins roll vid TI är komplex. Hos icke transfunderade patienter med TI växer mjälten vilket oundvikligen leder till försämring av anemi, successiv tillkomst av trombocytopeni och leukopeni (=hypersplenism). Traditionellt har man varit liberalare med splenektomi, men senare års uppmärksamhet kring ökad förekomst av PAH, tromboser, hjärtsvikt, hemokromatosrelaterad endokrinopati, bensår och den kända ökade infektionsrisken vid splenektomi har gjort att man blivit mer restriktiv.

Splenektomi leder ofta till reversering av trombocytopeni och leukopeni, en korttidshöjning av Hb med 10-20 g/L och temporärt minskat transfusionsbehov. Med modern transfusionsbehandling och effektiv kelatbehandling kan ofta splenektomibehovet undvikas. Splenektomi kan fortsatt vara aktuellt vid symtomgivande splenomegli, symtomgivande hypersplenism eller när ökat transfusionsbehov är svårt att tillgodose trots kelatbehandling.


Transfusionsbehandling

Den största utmaningen vid TI är när transfusionsbehandling ska erbjudas, sporadiskt eller kroniskt. Vid till exempel infektioner eller graviditet kan enstaka transfusioner vara indicerade. Kroniskt transfusionsprogram bör övervägas vid:

  • Tillväxthämning
  • Endokrinopati
  • Hjärtsvikt
  • Kronisk anemi (< 70 g/L)
  • Progressiv skelettpåverkan
  • Extramedullär blodbildning

 

Målet brukar vara ett pretransfusionshemoglobin på cirka 90-100 g/L. Högre nivåer kan övervägas vid hjärtsvikt eller där den ineffektiva erytroposen inte hämmats på lägre Hb-nivå. Flertalet TI komplikationer kan undvikas eller minimeras med transfusioner, varför man idag med tillgänglig effektiv kelatbehandling inte bör vänta för länge med initiering av transfusionsbehandling (+ kelatbehandling).


Hemoglobin F-inducerare

Hydroxiurea (Hydrea) kan inducera bildning av fetalt Hb, höja Hb-värdet och minska transfusionsbehovet. Effekten är ofta blygsam och övergående. Det används också vid extramedullär blodbildning (se Talassemia Major)


Preparat som påverkar utmognaden

Luspatercept (Reblozyl), en activin-receptor-ligand-fångare, blev godkänd i EU 2020. Luspatercept leder till minskat transfusionsbehov vid transfusion- och transfusionsoberoende beta-talassemi. NT-rådet är inte klara med dess bedömning av preparatet. Studier på Jak2-inhibitorer, hepcidinagonister, TMPRSS6-modulering m m pågår med lovande preliminära resultat.


Kelatbehandling

Se Hemokromatos, sekundär


Osteoporosbehandling

Osteoporosbehandling kan bli aktuellt (se osteoporos, sekundär).


 

UPPFÖLJNING

 

TI bör följas på medicinsk enhet väl förtrogen med hemoglobinopatier. Hb-värdet bör följas flera (x1-4) gånger per år, och screening för komplikationer bör ske regelbundet. Hur ofta laboratorie- och bilddiagnostiska undersökningar bör göras beror på Hb-nivån och förekomsten av komplikationer.


 

PROGNOS

 

Prognosen för denna heterogena grupp varierar men med god uppföljning och tillgång på modern behandling är prognosen mycket god.


 

ICD-10

Beta-talassemi D56.1

 


Referenser
 

Taher A, Isma'eel H, Mehio G, Bignamini D, Kattamis A, Rachmilewitz EA, Cappellini MD. Prevalence of thromboembolic events among 8,860 patients with thalassaemia major and intermedia in the Mediterranean area and Iran. Thromb Haemost. 2006 Oct;96(4):488-91. Länk
 

Cappellini MD, Robbiolo L, Bottasso BM, Coppola R, Fiorelli G, Mannucci AP. Venous thromboembolism and hypercoagulability in splenectomized patients with thalassaemia intermedia. Br J Haematol. 2000 Nov;111(2):467-73. Länk
 

Haghpanah S, Karimi M. Cerebral thrombosis in patients with β-thalassemia: a systematic review. Blood Coagul Fibrinolysis. 2012 Apr;23(3):212-7. Review. Länk
 

Taher AT, Musallam KM, Karimi M, Cappellini MD. Contemporary approaches to treatment of beta-thalassemia intermedia. Blood Rev. 2012 Apr;26 Suppl 1:S24-7. Review. Länk
 

Rigano P, Pecoraro A, Calzolari R, Troia A, Acuto S, Renda D, Pantalone GR, Maggio A, Di Marzo R. Desensitization to hydroxycarbamide following long-term treatment of thalassaemia intermedia as observed in vivo and in primary erythroid cultures from treated patients. Br J Haematol. 2010 Dec;151(5):509-15. Länk
 

Vichinsky E. Advances in the treatment of alpha-thalassemia. Blood reviews. 2012;26 Suppl 1:S31-4. Länk
 

Khandros E, et al. Beta Thalassemia: Monitoring and New Treatment Approaches. Hematol Oncol Clin N Am 33 (2019)339-353. Länk

COPYRIGHT © INTERNETMEDICIN AB

Kommentera >>

Tack för din kommentar!


Prenumerera på våra nyhetsbrev