Denna tjänst är ett beslutsstöd i den kliniska vardagen och endast avsedd för läkare och sjuksköterskor med förskrivningsrätt.

Överaktiv blåsa

FÖRFATTARE

Specialistläkare urologi Elisabeth Farrelly, Norrlands universitetssjukhus/Urologcentrum Liljeholmen/Umeå/Stockholm

GRANSKARE

Professor Joar Svanvik, Kirurgiska kliniken/Universitetssjukhuset i Linköping

UPPDATERAD

2021-05-20

SPECIALITET
INFORMATION
INNEHÅLL

BAKGRUND

 

Överaktiv blåsa är ett begrepp som lanserats för att underlätta kommunikationen mellan läkare och patient. Överaktiv blåsa är inte en diagnos utan ska i första hand ses som ett symtomkomplex som kan ha flera bakomliggande orsaker.

 


De nedre urinvägarnas (blåsans och urinrörets) funktion är att lagra och, vid rätt tillfälle, tömma urin. De bakomliggande mekanismerna för att få detta att fungera är mycket komplexa och, till väsentliga delar, ofullständigt kartlagda. Det är värt att notera att olika sjukliga förändringar och skador kan ge likartade symtom men också att ett och samma underliggande problem kan yttra sig på olika sätt.

Vid besvär från de nedre urinvägarna bör man inte nöja sig med att behandla symtomen utan att först fastställa störningens funktionella natur.

Vid besvär från de nedre urinvägarna bör man inte nöja sig med att behandla symtomen utan att först fastställa störningens funktionella natur.
 

Miktionsreglering uppdaterad.



Definition

Rubbningarna vid överaktiv blåsa innefattar störning av blåsans fyllnad och tömning, ibland samtidigt. Vid överaktiv blåsa upplever patienten:
 

  • Tvingande trängningar
  • Frekventa miktioner
    och/eller
  • Trängningsinkontinens


Den fullständiga definitionen på engelska lyder: ”Overactive bladder syndrome (OAB) is characterized by urinary urgency, with or without urgency urinary incontinence, usually with increased daytime frequency and nocturia, if there is no proven infection or other obvious pathology.” (International Continence Society Standards 2019).


Epidemiologi
 

  • Överaktiv blåsa är vanligt förekommande. I en intervjuundersökning av 15 000 européer angav 15 % besvär förenliga med begreppet.

  • Överaktiv blåsa blir vanligare med åren. Kvinnor och män i åldrarna 40-44 år rapporterade en prevalens på 5 respektive 3 % medan motsvarande siffror efter 75 års ålder var 31 respektive 42 %.

 

 

 

SYMTOM OCH KLINISKA FYND
 

Överaktiv blåsa karakteriseras av intensiva, tvingande trängningar, frekventa miktioner och/eller trängningsinkontinens.

Överaktiv blåsa kan orsakas av flera patofysiologiska tillstånd. Det är därför inte ovanligt med en blandad symtomflora. Att bena ut symtomatologin så långt som möjligt är en viktig del i lösningen av problemet. Med ett tillräckligt diagnostiskt underlag kan en bakomliggande orsak säkrare identifieras och behandlas.

Ett praktiskt användbart tillvägagångssätt är att ”felsöka” efter miktionscykelns faser:

 

Störningar i blåsans fyllnadsfas

  • Inkontinens. Inkontinens är ett vanligt symtom från de nedre urinvägarna som påverkar patientens livskvalitet, men i sig inte medför någon allvarlig hälsorisk. Inkontinens är både ett symtom, ett tecken, och ett tillstånd.

    • Symtomet är patientens uppgift om urinläckage
    • Tecknet innebär förekomst av objektivt påvisbart urinläckage
    • Tillståndet fastställs och beskrivs med hjälp av klinisk undersökning, urodynamik och avbildande tekniker

    Två huvudtyper av inkontinens kan identifieras; ansträngningsinkontinens (internationellt kallat stressinkontinens) och trängningsinkontinens.
  Ansträngningsinkontinens Trängningsinkontinens
Symtom Anamnestiskt urinläckage vid ansträngning Hastigt påkommande trängningar som tvingar till omgående toalettbesök och svårigheter att hålla tätt
Tecken Observerat urinläckage vid ansträngning, t ex hoststöt Observerad ofrivillig urinavgång i samband med tvingande trängningar
Tillstånd Ofrivillig urinavgång påvisas vid tryck i blåsan överstigande trycket i uretra. Förutsätter att detrusormuskeln inte kontraheras samtidigt. Ofrivilliga detrusorkontraktioner under fyllnadsfasen vid urodynamisk undersökning och samtidigt läckage av urin


Vid överaktiv blåsa med trängningar resulterar inte alltid dessa i trängningsinkontinens. Ibland föreligger tvingande trängningar (”urgency”) utan att läckage inträffar.
 

  • Frekventa miktioner, "urinary frequency" innebär ökat antal vattenkastningar dag- och nattetid.

  • Kronisk urinretention innebär permanent oförmåga till fullständig blåstömning. Ofrivillig urinavgång kan uppträda som första symtom på svår kronisk retention (tidigare kallat overflow incontinence eller ischuria paradoxa).

  • Nykturi/nokturi betyder uppvaknanden nattetid för att kasta vatten en eller flera gånger. Begreppet särskiljs från nokturn polyuri, med vilket menas stora nattliga urinvolymer.

  • Enures (enuresis nocturna) eller sängvätning förekommer oftast hos barn.

 

 

Störningar i blåsans tömningsfas

Svårigheter att tömma blåsan kan på sikt medföra risk för fortskridande njurskada. Symtomen är oftast mindre tydliga för patienten. När en patient söker för nedre urinvägssymtom bör man alltid överväga, och vid behov utesluta, störd blåstömning.
 

  • Startsvårigheter. Patienten får vänta på att vattenkastningen skall komma igång.

  • Svag stråle. Kan konstateras och beskrivas av patienten. Mäts med flödesmätning eller tidsmiktion.

  • Efterdropp. Urindropp från uretra efter att miktionen avslutats.

  • Känsla av ofullständig blåstömning. Beskrivs ibland av patienter med ofullständig blåstömning, men är ett mycket otillförlitligt symtom på residualurin.

  • Dysuri. Begreppet är dåligt definierat, men i regel avses sveda, obehag eller smärta i samband med miktion. Begrepp som preciserar patientens symtom är att föredra framför dysuri.

 

 

 

DIAGNOSTIK

 

Diagnostiken bör inledas med klinisk undersökning, urinprov, blodprov för B-glukos och icke-invasiva mätningar. Den kliniska kroppsundersökningen bör omfatta palpation av buk, genitalia och rektalundersökning, enkelt nervstatus samt hos kvinnor gynekologisk undersökning. Snabbt utvecklade trängningsbesvär bör föranleda cystoskopi för att utesluta malignitet eller ovanliga inflammationer i urinblåsan.

Resistenser i rektum-sigmoideum, fossa Douglasii eller inre genitalia kan orsaka tryck mot nedre urinvägar som ger upphov till överaktiva symtom som täta eller tvingande trängningar.

 

  • Urinprov och blodprov
    Urinsticka med nitrit-test, leukocytesterastest och hemoglobin i urin. Urinodling. B-glukos

  • Miktionslista
    En miktionslista som patienten för i sin vanliga miljö under 2-3 dygn, bör ta med tid och volym för varje vattenkastning, kommentarer om trängningar och eventuellt urinläckage, användning av inkontinensskydd, tider för sänggående och uppstigning.

    Miktionslistan kan kompletteras med en vätskelista under samma dygn. Vanligen är volymen av vätskeintaget större än volymen av kastad urin, men detta kan variera från dag till dag utan att någon rubbning föreligger i kroppens vätskeomsättning.

  • Läckagetest
    Läckagetest innebär mätning av urinläckage med hjälp av vägning av inkontinensskydd före och efter användning. Läckagetestet bör utföras under samma dygn som miktionslistan.

  • Tidsmiktion
    Tidsmiktion utföres av patienten i hemmiljö och innebär mätning av den tid det tar ett kissa den första decilitern av en normal urinvolym. Testet är standardiserat för män med misstanke om avflödeshinder i nedre urinvägarna, vilket kan vara en bakomliggande orsak till symtom på överaktiv blåsa.

  • Residualurin
    Mätning av residualurin precis efter föregående blåstömning kan göras med hjälp av ultraljud (icke-invasivt) eller med tappningskateter (invasiv mätning).


Invasiv mätning av blåsans fyllnads- och tömningsfas görs med urodynamisk undersökning, som är ett viktigt instrument för att tydligare påvisa och karakterisera en blåsfunktionsstörning. Vid urodynamisk undersökning används kateter/katetrar med separata kanaler för infusion av vätska och intravesikal tryckmätning. Under fyllnadsfasen infunderas blåsan med isoton, steril koksaltlösning med hjälp av infusionspump. Detrusortrycket mäts genom att det intraabdominella trycket, oftast registrerat med hjälp av en kateter införd per rektum, subtraheras från det intravesikala trycket. Diagnosen överaktiv detrusor ställs genom registrering av för tidiga kontraktioner under fyllnad eller uppträdande av ohämbar miktionsreflex.

Överaktiv detrusor kan vara associerad med, eller orsakad av, infravesikal obstruktion, t ex på grund av förstoring av prostata. Graden av obstruktion kan illustreras under tömningsfasen då man registrerar detrusortrycket och samtidigt miktionsflöde, s k tryck-flödesmätning. Vid samma undersökning kan ev abnorm detrusoraktivitet påvisas.

Tecken på en neurogen blåsstörning kan också avslöjas genom positivt avkylningstest, som innebär blåskontraktion efter det att nollgradigt vatten infunderats i blåsan. Blåsans köldreflex är en neonatal reflex som kan utlösas fram till ca fyra års ålder för att senare, under CNS mognad, ställas under central inhibition. Hos en vuxen, neurologiskt normal individ är detta test negativ. Vid vissa former av centralnervös dysfunktion är reaktionen positiv med blåskontraktion, en analogi med Babinski's tecken vid pyramidbaneskada.

Koordinationen mellan detrusorn och den externa uretrasfinktern kan undersökas med hjälp av urodynamik med EMG (elektromyografi) eller genom videoregistrering och samtidig tryckmätning under kontrastfyllnad av blåsan. Undersökningarna kan avgöra om sfinktern relaxerar på normalt sätt vid detrusorkontraktion eller om den istället aktiveras – en s k detrusor-sfinkterdyssynergi.
 

 

 

BEHANDLING

 

Farmakologisk behandling
 

Icke-invasiv behandling bör prövas först. Farmakologisk behandling brukar vara det första steget och leder i många fall till god symtomlindring, men sällan total besvärsfrihet.

Val av farmaka och dosering måste individualiseras och terapieffekten bör följas tills en fungerande regim har nåtts. Om man inte kan få behandlingen att fungera bör det insatta medlet aktivt sättas ut.

Nedan ges några exempel på vanligt förekommande medel.

 

Antikolinergika

Detrusorkontraktion medieras främst genom kolinerg stimulering av parasympatiska receptorer (muskarinreceptorer) på den glatta muskelcellens yta. Muskarinreceptorer av olika typ förekommer i varierande mängd i olika vävnader. Typerna M2 och framför allt M3 anses ha störst betydelse för blåskontraktionen.

Vid behandling med antikolinerga medel kan blåsan ofta fyllas med större volymer innan ofrivilliga kontraktioner uppkommer. Detta leder till minskade symtom.
 

  • Oxybutynin (Ditropan) har förutom antikolinerga egenskaper också direkt relaxerande effekt på glatt muskel och lokalanestetisk verkan. Effekten på överaktiv detrusor är god, men användbarheten begränsas av ofta ganska uttalade antikolinerga biverkningar, varav muntorrhet är mest besvärande.

    Normaldosen är 5 mg x 3 per dygn.

    De allmänna biverkningarna kan minskas genom att ge oxybutynin som lösning (oxybutininhydroklorid 0,5 mg/ml) direkt in i urinblåsan med hjälp av ren intermittent kateterisering. Den vanligaste doseringen är 10-20 ml x 2-3. Urotelet har dålig permeabilitet, vilket leder till betydligt mindre systemiskt cirkulerande mängder av medlet. Effekten är oftast avsevärt bättre än vid peroral medicinering, men administrationssättet är naturligtvis obekvämt. Oxybutynin kan också tillföras transdermalt med hjälp av ett depotplåster (Kentera). Detta administrationssätt minskar risken för gastrointestinala störningar, kognitiv påverkan och minskad salivation jämfört med peroral behandling. Normaldoseringen är ett depotplåster om 3,9 mg/24 timmar två gånger i veckan.

  • Tolterodin (Detrusitol SR) är en muskarinreceptorantagonist som i studier har visat sig lika god effekt på symtom orsakade av överaktiv detrusor som oxybutynin.

    Antalet fall av muntorrhet är betydligt lägre än vid oxybutyninbehandling.
    Normaldosen är 4 mg dagligen.

  • Solifenacin (Vesicare) är en kompetitiv hämmare av muskarinreceptorer. Preparatet uppvisar högre affinitet för M3-receptorer (särskilt förekommande i blåsa) än de övriga subtyperna av muskarinreceptorer.

    Teoretiskt är målet en mera selektiv blockad för att minska biverkningarna med bibehållen blåsstabiliserande effekt.

    Normaldosen är 5-10 mg.

  • Darifenacin (Emselex) är också en selektiv M3-receptorantagonist. Principen är även här att en mera selektiv blockad skall minska biverkningsrisken. Normaldosen är 7,5 mg dagligen, med möjlighet att titrera upp till 15 mg för att uppnå klinisk respons under förutsättning att intolerabla biverkningar inte uppträder.

  • Fesoterodin (Toviaz) en uppföljare till Detrusitol men har en annorlunda farmakokinetisk profil då substansen inte kräver levermetabolisering för att ge effekt, vilket minskar risken för interaktion med andra läkemedel. Risken är mindre för passage över blod-hjärnbarriären. Toviaz binder liksom Detrusitol till både M2 och M3-receptorer och har visat god effekt på symtom samt ger milda biverkningar.

    Normaldos 4 mg med möjlighet att doseskalera till 8 mg.

 

Biverkningar är vanliga med antimuskarina läkemedel, särskilt muntorrhet, obstipation och torra ögon. Även kognitiv störning kan uppträda. Detta kan vara mer märkbart i högre ålder och bör aktivt efterfrågas när man utvärderar behandlingen hos äldre personer. Vid förskrivning av antimuskarina läkemedel bör generiskt tolterodin ges i första hand. TLV beslutade 2010 att övriga preparat subventioneras endast till patienter som inte nått behandlingsmålet med generiskt tolterodin. Aktuella rekommendationer kan dock skilja sig åt mellan olika regioner i Sverige.


Beta-adrenerga läkemedel

Behandling med β3-stimulering leder till detrusorrelaxation via receptorer i urotelet, blåsmuskulaturen och via neural transmission. Avslappning av den glatta muskulaturen gör att blåsan kan fyllas med större volym innan trängningar uppkommer.

  • Mirabegron (Betmiga) är det första registrerade beta-adrenerga läkemedlet. Det ges i endosförfarande, 50 mg dagligen.
  • Ytterligare beta-adrenerga medel är under utveckling.

 

Möjligheten att kombinera β3-stimulering och antimuskarin behandling är ett intressant alternativ vid terapiresistens för antimuskarin behandling enbart.
β3-stimulering har annorlunda biverkningspanorama jämfört med antimuskarina läkemedel. Vasodilatation och negativ inotrop effekt ses vid β3-aktivering. Parallellt med den detrusorrelaxerande verkan kan således kardiovaskulära effekter uppträda, vilket måste beaktas hos individer som behandlas for hypertoni, hjärtrytmrubbning m m. I aktuella studier har dock sådana biverkningar uppträtt med låg frekvens. Urinretention har rapporterats.

Mirabegron subventioneras i regel endast till patienter som prövat men inte tolererat antimuskarin behandling, men rekommendationerna kan skilja sig åt mellan olika regioner i Sverige.

 

Alfa1-adrenoceptorantagonister

Selektiva alfa1-adrenoceptorantagonister minskar tonus i den glatta muskulaturen i uretra och prostata. Registrerade preparat av denna typ är:
 

 

Framför allt används alfa1-adrenoceptorantagonister vid behandling av symtomgivande benign prostatahyperplasi, då tonusminskning i prostatas glatta muskulatur visats minska symtom korrelerade till avflödeshinder. Medlen kan ibland vara användbara vid avflödeshinder associerade till neurogen blåsrubbning.

 

Antidiuretika

  • Desmopressin är en syntetisk vasopressinanalog med långvarig effekt. Medlet gör att urinblåsan fylls långsammare. Tiden för att nå den volym när ofrivilliga detrusorkontraktioner uppträder förlängs och patienten får ett förlängt miktionsintervall.

    Effekten är speciellt värdefull vid nokturi.

  • Minirin är registrerat för behandling av enures, men används även hos patienter med annan funktionsstörning. Doseringen är individuell. Normaldos hos vuxna är 0,1-0,4 mg (60–240 µg, frystorkad tablett) till natten.

  • Nocdurna är speciellt utvecklat och registrerat för symtomatisk behandling av nokturi vid idiopatisk nattlig polyuri hos vuxna. Låga doser (25 mikrogram för kvinnor och 50 mikrogram för män) och begränsad verkningsduration gör att den antidiuretiska effekten är begränsad till den nattliga sömnperioden.

 

Vid användning av desmopressin skall vätskerestriktion på kvällen tillämpas. Risker med behandlingen är vätskeretention och hyponatremi, mera vanligt hos äldre individer.


Ren intermittent kateterisering (RIK)
 

  • RIK kan användas av patienter med residualurin på grund av störd tömningsfunktion, framför allt vid neurogen genes.

  • Metoden används även vid icke-neurogent utlösta besvär, t ex vid detrusorsvaghet eller prostataförstoring.

  • Tappning av blåsan sker under rena (inte sterila) betingelser. RIK tolereras i regel väl av patienten, men fordrar noggrann instruktion och uppföljning. Tappning minst tre till fyra gånger dagligen har visat sig reducera risken för att behandlingen kompliceras av urinvägsinfektion.

  • Behandlingen har flera syften. Genom att åstadkomma komplett blåstömning vid varje tappningstillfälle förlängs intervallen mellan trängningar och involuntära detrusorkontraktioner och ev episoder med trängningsläckage. Den förbättrade blåstömningen medför också att risken för symtomgivande urinvägsinfektion minskas. I kombination med sänkning av detrusortrycket reducerar detta den långsiktiga risken för njurfunktionsnedsättning, särskilt hos personer med neurogen blåsfunktionsstörning.

  • Engångskatetrar, bl a med hydrofilt ytskikt, kan ordineras som kostnadsfritt hjälpmedel.

 

 

Elektrisk stimulering

Afferent elektrisk stimulering utlöser blåsinhiberande reflexer. En förutsättning för effekt av stimuleringen är en intakt sakral reflexbåge. Behandlingen kan användas vid överaktiv detrusor, särskilt då denna orsakas av neurogen blåsrubbning.

Sakrala reflexbågen kan nås via ”uppkoppling mot” tibialisnerven. Vid transkutan tibial nervstimulering stimuleras reflexbågen via hudplattor som placeras vid mediala malleolen och på hälen. Behandlingen kan efter instruktion utföras av patienten själv i hemmet. Resultat från studier visar på förbättring av trängningssymtom och livskvalitet hos 60-70 %.

Vid perkutan tibial nervstimulering appliceras istället en tunn nål genom huden 4-5 cm ovanför mediala malleolen. Denna behandling har i studier visat bra resultat hos upp till 70 % och har minimala biverkningar, men är resurskrävande. I regel behövs 15-20 behandlingar som administreras av uroterapeut eller sjuksköterska på en mottagning.

Både perkutan och transkutan tibial nervstimulering ställer relativt stora krav på patientmedverkan och uthållighet under behandlingen.

"Acute functional maximal electrical stimulation" (AMFES) har tidigare varit den vanligaste stimuleringsmetoden vid neurogen blåsrubbning. Den baseras på kraftig stimulering av pudendalis- och pelvicusnervernas grenar, med hjälp av vaginala, anala eller penila elektroder ensamt eller i kombination. Det fysiologiska underlaget är att elektriska pulsar aktiverar reflexmekanismer som inhiberar detrusorn och aktiverar uretrasfinktern. Strömstyrkan ökas gradvis från noll upp till maximal toleransnivå och behandlingen fortgår därefter under 20 min. Behandlingen, som är praktiskt taget biverkningsfri och har låg invasivitetsgrad, kan upprepas en till flera gånger per vecka tills man uppnått effekt. Sammanlagt ges behandlingen 5-15 gånger.

Ett alternativ vid svår urinvägsdysfunktion då effekt av enklare behandling uteblivit är elektrisk stimulering av sakrala nervrötter (neuromodulering). I lokalanestesi förs en elektrod in i sakralforamen S3 eller S4 på endera sidan. Med hjälp av en extern stimulator görs ett behandlingstest under några dagar-veckor. Om tydlig förbättring dokumenteras kan en subkutant placerad pacemaker för kronisk stimulering implanteras. Metoden har visat sig effektiv hos ca 80 % av patienter med svår trängningsinkontinens i olika studier. Metoden är också användbar för att stimulera miktionsreflexen vid vissa former av idiopatisk kronisk urinretention. Den är dyr men, om välfungerande, bekväm för patienten.

 

Intravesikala injektioner av Botulinumtoxin

Botulinumtoxin hämmar aktiviteten i både efferenta och afferenta nervbanor mellan blåsväggen och den sakrala reflexbågen. Den starkaste effekten är en blockering av frisättningen av acetylkolin i synapsen mellan nerv och muskel, som därmed hämmar kontraktioner i detrusorn. Dessutom sker en hämning av afferenta smärtsignaler och obehagliga trängningssignaler.

Behandling med botulinumtoxin ges som injektion i submukosan eller detrusorn i blåsväggen via ett cystoskop. Vanligen ges 10-20 intramurala, jämnt distribuerade injektioner inkluderande blåsbasen, de posterolaterala delarna av blåsväggen och trigonum. Doserna skiljer sig åt mellan olika preparationer av botulinumtoxin, men motsvarar vanligen 100 E av onabotulinumtoxinA för överaktiv blåsa och 200 E av onabotulinumtoxinA för neurogen överaktiv blåsa.

Behandlingen åstadkommer en temporär hämning av detrusoraktiviteten. Effekten kvarstår upp till 7-8 månader vid doseringen 100 E, i genomsnitt 9 mån vid doseringen 200 E. Därefter återkommer den efferenta signalkontakten i nervbanorna genom s k ”sprouting” d v s nybildning av nervändslut. Symtomen återvänder gradvis och behandlingen kan då hinna upprepas innan patienten har fått stora besvär.

Biverkningar vid injektionsbehandling med botulinumtoxin är dels relaterade till cystoskopin (kortvarig sveda i uretra, förekomst av blod i urinen direkt efter proceduren, urinvägsinfektion hos < 1 %), dels relaterade till den muskelhämmande effekten. Residualurin som innebär att personen måste använda RIK förekommer hos 1-2 % vid dosen 100 E och hos cirka 40 % vid dosen 200 E. Vid neurogen överaktiv blåsa kan urinretention vara en avsiktlig fördel då patienten får kontroll över blåsans lagringsfas och kan tillämpa RIK för att få en kontrollerad tömningsfas.


Kirurgisk behandling

Clamcystoplastik

Clamcystoplastik utförs på företrädesvis något yngre patienter med terapiresistent överaktiv blåsa.

Praktiskt innebär ingreppet en blåsrekonstruktion där man öppnar blåsan transversellt ned till trigonum och i öppningen syr in ett öppnat tunntarmsavsnitt.

Operationen resulterar i att blåsans kapacitet ökar, samt att det intravesikala trycket sänks. Det sistnämnda tros vara den mest väsentliga effekten. Trycksänkningen medför också att den viljemässiga miktionskontraktionen inte blir lika effektiv och blåstömningen kan bli otillräcklig postoperativt med utveckling av residualurin. I ca 40 % av fallen måste ren intermittent kateterisering tillämpas, förr eller senare.


Urindeviation

I vissa fall kan störningens natur vara sådan att acceptabel funktion inte kan uppnås. Då kan urinavledning i form av kontinent urinreservoar eller en urostomi med påsförband på magen vara en sista utväg.



ICD-10

Andra miktionssvårigheter R39.1
Ohämmad neurogen blåsfunktionsrubbning som ej klassificeras annorstädes N31.0
Neurogen blåsfunktionsrubbning med hypokontraktil blåsa som ej klassificeras annorstädes N31.2
Neuromuskulär blåsfunktionsrubbning, ospecificerad N31.9
Trängningsinkontinens N39.4A

 

Referenser

Drake MJ. Fundamentals of terminology in lower urinary tract function. Neurourology and Urodynamics. 2018;37:S13–S19. Länk

Milsom I, Abrams P, Cardozo L, Roberts RG, Thuroff J, Wein AJ. How widespread are the symptoms of an overactive bladder and how are they managed? A population-based prevalence study. BJU Int. 2001 Jun;87(9):760-6. Länk

Bhide AA, Tailor V, Fernando R, Khullar V, Digesu GA. Posterior tibial nerve stimulation for overactive bladder-techniques and efficacy. Int Urogynecol J. 2020;31(5):865-870. Länk

Hamid R, Lorenzo-Gomez MF, Schulte-Baukloh H, Boroujerdi A, Patel A, Farrelly E. OnabotulinumtoxinA is a well tolerated and effective treatment for refractory overactive bladder in real-world practice. Int Urogynecol J. 2021;32(1):65-74. Länk

Svensk Urologisk Förening: Störning av de nedre urinvägarnas funktioner - State of the Art 2015. Länk

COPYRIGHT © INTERNETMEDICIN AB

Kommentera >>

Lämna ett svar

Tack för din kommentar!


Prenumerera på våra nyhetsbrev