Bett och sting – översikt

BAKGRUND

Symtom från bett och sting uppträder framför allt sommartid när människor ute i naturen kommer i kontakt med knott, mygg, bin, getingar, fästingar, maneter m m.

De flesta bett och sting i Norden är av godartad natur och orsakar endast lindriga till måttliga symtom. En del sting kan ge upphov till allvarliga symtom och antalet sjukvårdsrelaterade fall kan räknas i tusental varje sommar. Dödsfall är mycket sällsynt, men enstaka fall förekommer varje år, främst i form av allergiska reaktioner efter bistick med anafylaktisk chock som följd. Man räknar med 2-3 dödsfall per år. Dödsfall efter ormbett förekommer endast sporadiskt, runt ett fall per årtionde i Sverige.

Ett antal sjukdomar som överförs från insekter till människor (zoonoser) kan ge mycket allvarliga symtom, ffa från myggor och fästingar. Nedan följer en kort sammanfattning av bett och sting av olika genes.

SYMTOM (insektsbett)

• Smärta lokalt
• Svullnad
• Rodnad
• Klåda (ihållande)
• Missfärgning
• Måttliga allmänsymtom

BEHANDLING

• Rengör bettstället med tvål och vatten
   
• Applicera kylande och avsvällande lokalbehandling, t ex ispackning, kylbalsam, alsollösning eller alsolsprit. Alternativt kan man applicera kylande gel eller särskild insektsgel (t ex Mygga - innehåller bl a mentol och eukalyptusolja, alsolgel eller rakgel kan också fungera).
   
• Undvik att klia på bettstället
   
• Avlägsna om möjligt kvarvarande tagg eller mundelar med en pincett. Undvik att klämma sönder gadden vid bistick. 
   
• Lokalanestesimedel i salva lindrar klåda, t ex lidokain Xylocain salva 5 %
   
• Antihistaminer per os, t ex desloratadin (Aerius) eller cetirizin (Zyrlex) 10 mg per os (ej till barn < 6 år) eller loratadin (Clarityn) 10 mg x 1. Till barn över 2 år med kroppsvikt under 30 kg ges 5 mg x 1. Till barn med en kroppsvikt under 30 kg rekommenderas Clarityn sirap (loratadin) 1 mg/ml snarare än tabletter.
   
• Hydrokortisonkräm lokalt, t ex Hydrokortison CCS eller Mildison vid svullnad
   
• Antiseptisk kräm lokalt, t ex LHP 1 % som innehåller väteperoxid

OLIKA TYPER AV BETT OCH STING

Myggbett

Myggbett är vanligt förekommande varje sommar i samband med fukt och värme, särskilt kvälls- och nattetid i skogsmark eller i närheten av vattendrag. Det finns mer än 30 000 olika sorters myggor varav cirka 2000 i Sverige. I huvudsak förekommer två typer av stickmyggor, skogsmyggor (Aedes communis) och översvämningsmyggor (Aedes sticticus). Det är enbart honmyggan som suger blod. Lokala utbrott av besvärliga myggangrepp har ofta gett upphov till smeknamn som "tunnelbanemyggor", "kamikazemyggor" eller "Majornamyggor".



I exotiska länder är det vanligt att allvarliga sjukdomar sprids med myggor. Dit räknas malaria, gula febern, denguefeber, japansk encefalit, chikungunyavirusinfektion, hästencefalit, Rift valley fever, West Nile fever, Wuchereria och zikaviruset. Vaccin finns mot japansk encefalit, gula febern och delvis mot denguefeber (ej registrerat i Sverige). 

Se behandlingsöversikt - Vaccinationer, resemedicin i primärvård.



Skogsmyggor
 

• Skogsmyggor är främst aktiva i gryningen och på kvällen. De tar tid på sig innan de sticker, och kan flyga högst två kilometer från kläckningsplatsen. Det är enbart honorna som sticker för att suga blod. Myggorna kan leva i upp till två månader.
   
• De flesta bett uppkommer perifert på extremiteterna, d v s runt fotleder och handleder.
   
• Myggorna är aktiva från juni, är flest runt midsommar och blir färre under juli.

Översvämningsmyggor
 

• Översvämningsmyggor är aktiva under hela den ljusa delen av dygnet, de kan stickas även mitt på dagen i solsken.
   
• Översvämningsmyggorna är mer aggressiva och sticker direkt vid kontakt med människor.
   
• Kan flyga upp till två mil från kläckningsplatsen och är aktiva t o m september.

Allmänt
 

• Olika människor attraherar mygg i olika utsträckning men lockas framför allt av varm och svettig hud. Alkoholpåverkan som ökar blodgenomströmningen ökar risken för bett. Människors dofter och svettningsbenägenhet spelar viss roll medan blodgruppen spelar mindre roll. Enligt en mindre japansk studie på tigermyggor så föredrar dessa myggor personer med blodgrupp 0.
   
• Myggor är mest aktiva i gryning och skymning, och i fuktiga och vindstilla miljöer. Försök undvika de förhållandena och sök dig till platser där det fläktar och solen skiner.
   
• Myggbett svullnar och rodnar, men blir sällan infekterade om man inte själv rivit och kliat sönder huden och på så vis fått in bakterier från hudfloran i såret.
   
• Vid pågående myggbett låt myggan suga klart för att den avslutningsvis skall kunna aspirera sin saliv vilket möjligen efterlämnar mindre klåda.
   
• Myggbett kan i viss mån förebyggas genom bärande av ljusa och svala kläder eller genom att applicera kräm eller salva från ett myggstift som håller myggorna borta ('repellenter' - spray eller gel). Repellenter innehåller bl a DEET (N,N-dietyl-meta-toluamide). Moderna repellenter är ofta mycket effektiva och leder till färre myggbett än diverse myggfällor i trädgården. Exempel på effektiva repellenter är "Smidge", "Care plus anti-insect Deet" och "Halley".
  
   
• Symtomen efter myggbett kan lindras med kyla, t ex en ispackning, gel eller kylbalsam. Hydrokortisonkräm lindrar. En mängd olika huskurer av varierande kvalitet finns beskrivna, t ex att applicera filmjölk eller lime på huden. För medicinsk behandling, se ovan. Besvären klingar i regel av efter en eller ett par dagar.
   
• Myggbett i Sverige ger mycket sällan upphov till farliga sjukdomar. Fall av myggburen tularemi (harpest) förekommer. Harpest orsakas av bakterien Francisella tularensis. Även broms, fästing och knott kan sprida denna bakterie. Harpest kan ge hög feber, illamående och huvudvärk. Ett smetigt sår uppträder efter myggbettet, lymfkörtlarna blir ömmande och förstorade. Infektionen behandlas med antibiotika, t ex doxycyklin eller streptomycin.
   
• Ockelbosjukan, tidigare kallad bärplockarsjukan eller Pogostasjukan beror på ett virus kallat sindbisvirus som överförs med myggor. Symtomen utgörs av utslag, ledvärk, trötthet och feber. Symtomen är vanligtvis måttliga och övergående men ledvärk har i en del fall blivit långdraget. Sjukdomen är vanligast under sensommaren och tidig höst. Utslagen är finprickiga och värk har beskrivits från bl a händer och fötter.
   
• Ingåvirus har främst förekommit i Finland. Sjukdomen beror på ett virus kallat bunayvirus som sprids med myggor. Infektionen är vanligen subklinisk men kan gå med en meningitbild.
   
• Under 2015 och 2016 utfärdades globala larm om det farliga zikaviruset som kan överföras med myggor. Sjukdomen förekommer i Syd- och Centralamerika, Sydostasien samt Afrika. Allvarlighetsgraden beror på misstanke om allvarliga neurologiska anläggningsmissbildningar på foster om smittan överförs under tidig graviditet. Flera barn har fötts med mikrocefali. Själva sjukdomsförloppet har varit relativt godartat med milda influensaliknande besvär, ibland helt asymtomatiskt. Sjukdomen kan gå med ett makulopapulärt exantem, klåda, ledvärk, konjunktival injektion och lymfadenopati. Misstankar om kopplingar till fosterdöd, placentainsufficiens, tillväxthämning och Guillain-Barré finns också.
   
• Flera allvarliga sjukdomar kan spridas med myggor i exotiska länder. Däribland kan nämnas malaria, West-Nilenvirus, gula febern, denguefeber, japansk encefalit, hästencefalit, chikungunvavirus, zikaviruset och visceral leishmaniasis.
   
• Malaria är den mest kända och fruktade sjukdomen som sprids med mygg. Malariamyggor förekommer även i Sverige men de är inte bärare av malariaparasiten.

Denguefeber

Denguefeber har spridits snabbt under senare år med hundratusentals insjuknanden över flera olika kontinenter. I Sydostasien är Denguefeber vanligt men även chikungunyafeber och japansk encefalit förekommer.

Mot de flesta sjukdomar överförda av myggor finns varken vaccin eller specifik behandling men mot Denguefeber finns numera ett vaccin med partiell effekt. Vaccin finns även mot gula febern och japansk encefalit.

Denguefeber sprids via myggor och finns i många länder i Afrika, Asien, Mellan- och Sydamerika. Sjukdomen kan bli allvarlig och kräva behandling på sjukhus. Allvarliga symtom uppkommer vanligen först efter andra gångens exposition för Dengue. Symtomen liknar influensa med feber och huvudvärk, rygg-, muskel- och ledsmärtor samt kärlsprängda ögon. Drygt 400 miljoner människor insjuknar varje år i febern runt om i världen. Av dessa är många svenskar, som oftast drabbas på resande fot, främst i Thailand. Om man tidigare haft denguefeber har kroppen utvecklat motståndskraft mot just den varianten av viruset. Men eftersom viruset finns i fyra olika varianter kan man få sjukdomen igen med någon av de andra virustyperna som då ger aggraverande symtom.

Det finns ett registrerat vaccin mot denguefeber, Dengvaxia som är kommersiellt tillgängligt i flera länder, dock ej i Sverige. Dengvaxia uppskattas ge ungefärligen ett sextioprocentigt skydd och rekommenderas inte allmänt till turister.

Knott (svidknott, ”svidingar”)
 

• Knott (Simuliidae) är en typ av små myggor (2-5 mm) med rundad höjd rygg och breda flugliknande vingar. Det finns omkring 35 olika arter i Sverige. Knott sticker inte utan bits till skillnad från myggor, därav trivialnamnet ”svidingar”. Bett av knott inträffar liksom myggbett främst på sommaren, framför allt i de nordligare delarna av Sverige och på högre höjd, såsom i fjällvärlden.
   
• Knottangrepp ger ofta upphov till ett stort antal bett samtidigt.
   
• Liksom mygg dras knott till varm och fuktig hud. Knottbett orsakar samma symtom som vanliga myggbett, även själva bettet kan smärta.
   
• Undvik att fjällvandra med bara hudpartier, undvik kortärmat och kortbyxor. Behandlingen och repellenterna är desamma som för myggbett.

Bromsar/blinningar
 

• Broms/blinning är en typ av tvåvingad fluga som kan bita människor och suga blod. Flera olika arter förekommer, bl a regnbroms och fäbroms. Bromsar trivs i värme nära boskap. Observera att bromsar inte sticks utan bits. Blinning är ett trivialnamn som bygger på att flugan inte verkar se eller reagera när man försöker vifta bort den. Bromsar liknar flugor, men är vanligtvis något större och klumpigare. Bromsar flyger ljudlöst och överraskar med plötsliga nedslag på bara hudpartier. De irriterar framför allt hästar och kor som går ute i beteshagar, men kan även bita människor.
   
• Det finns inga kemikalier som skyddar mot bromsar. Betten ger ofta upphov till ett större affekterat hudområde jämfört med myggbett. Rodnad med inslag av underliggande blödning (ekymoser) gör att det bildas ett blåmärke, vilket kan bli stort som en handflata. Blödningen beror på att bromsen injicerar koagulationshämmande enzymer i huden när den biter.
   
• Behandlingen är i huvudsak symtomatisk med klådstillande krämer samt avkylande och desinficerande lösning, t ex alsolsprit.

Älgflugor/älglus
 

• Älgflugan är en 5-7 mm lång lusfluga (Lipoptena cervi) som kan bita människor. Normalt biter den och suger blod från älgar och andra pälsbärande hjortdjur liksom hästar. Flugan har kloliknande fötter som den håller sig fast med efter nedslag och som gör den svår att få bort. När den fastnat tappar den sina vingar, biter och suger blod. Älgflugan förekommer mest under sensommaren och tidig höst i skogsnära terräng.
   
• Parfymer och andra dofter som karaktäriserar människor kan hålla älgflugan borta. Vid nedslag på människa kan det förekomma bett av ett tjugotal flugor samtidigt t ex i nackpartiet.
   
• Betten ger upphov till klåda och svullnad. Normalt medför den inga sjukdomar men kan vara bärare av bakterier, t ex Bartonella schoenbuchensis.
   
• Behandlingen är i huvudsak symtomatisk med klådstillande krämer samt avkylande och desinficerande lösning, t ex alsolsprit.

Spindelbett
 

• Det finns ca 42 000 kända arter av spindlar varav ca 600 i Sverige. De flesta är helt ofarliga för människor, men spindlar väcker ändå starkt obehag och rädsla hos en del. Vanliga spindlar i Sverige är husspindel, vargspindel, korsspindel, mörkrumsspindel, harlekinspindel, sektorspindel och fettspindel. Spindlarna varierar i storlek och färg, men känns alltid igen på de åtta benen som sitter i fyra benpar.
   
• Alla spindlar är rovdjur och kan följaktligen bitas, men bett på människor är sällsynt. Korsspindelns bett kan orsaka lokal rodnad och svullnad, men bettet är ofarligt och besvären är normalt snabbt övergående. En svagt giftig spindelart som förekommer i södra Sverige är luffarspindeln (Tegenaria agrestis). En spindel som kan ge mer obehag vid bett är den större sporrspindel (Cheiracanthium punctorium); dess bett orsakar besvär ungefärligen i paritet med ett getingstick. Större sporrspindel förekommer huvudsakligen på Öland.

Utländska spindlar
 

• I andra delar av världen, främst i Afrika, Sydamerika och Australien, finns flera giftiga spindelarter varav några t o m kan vara dödliga för människor.
   
• Den mest kända giftspindeln är svarta änkan (Latrodectus mactans), där honan har en karaktäristiskt röd timglasformad fläck över ryggen. Svarta änkan bär på ett potent gift, latrotoxin. Dock injiceras så litet av giftet att effekterna på människa sällan är allvarliga, dödsfall förekommer men är mycket sällsynt. Bettet är smärtsamt och smärtan ökar i intensitet efter ett par dagar för att därefter klinga av. Svarta änkan förekommer framför allt i södra och mellersta USA, men släktingar till svarta änkan förekommer över stora delar av världen.
   
• I Australien förekommer ett antal giftiga spindlar som kan orsaka allvarliga reaktioner på människa. Bland de farligaste är den rödryggade spindeln (Red back spider, Latrodectus hasselti), vilken är en typ av änkespindel som rör sig relativt långsamt. Den farligaste spindeln är Sydney Funnel Web Spider (Atrax robustus), vilken är en typ av trattminörspindel. Spindeln är relativt stor (ca 3 cm lång) och blir lätt aggressiv. Den gömmer sig gärna i skor! Spindeln är utrustad med två kraftiga käkar och kan injicera relativt mycket gift som kan vara farligt för människor. Serum för behandling av bett av den rödryggade spindeln och Sydney funnel web spider finns tillgängligt i Australien och ges till patienter som utvecklar allmänsymtom efter bett. Dödsfall förekommer sporadiskt bland människor, men är mycket sällsynt. Sedan serum utvecklades 1981 har inget dödsfall registrerats i Australien.

Bistick och getingstick
 

• Det finns mer än 100 000 olika arter under ordningen steklar.
   
• Bistick ger vanligtvis upphov till lokal smärta och svullnad som normalt klingar av och försvinner inom ett par dygn. Ett bistick är betydligt mer smärtsamt än ett myggbett. Bin och getingar sticker vanligen endast i självförsvar när de känner sig hotade.
   
• Allergi mot bistick kan utvecklas i alla åldrar. Vanligtvis kommer allergin först efter flera harmlösa stick.
   
• Barn blir oftast stungna mer än vuxna men systemiska reaktioner sker endast hos cirka 1 % av barnen. Ett fåtal personer reagerar kraftigare på dessa sting och kan utveckla allmänsymtom med allmän sjukdomskänsla, oro, ångest och andnöd.
   
• Bin injicerar vanligen mer gift än getingen varför dess stick irriterar mer. Biets gadd har hullingar medan getingens saknar hullingar. Biets gadd fastnar därför lättare i huden, varför biet ofta dör efter ett stick. Försök att avlägsna kvarvarande gadd efter stick. Skrapa bort gadden utan att klämma ihop den.
   
• Bistick kan orsaka anafylaktisk chock som kan bli livshotande. Även stick på känsliga ställen, såsom tunga och svalg, kan bli livshotande p g a lokal svullnad och bör därför behandlas med kortison i.v. eller i.m. för att undvika andningshinder.
   
• Ett okomplicerat bistick kan behandlas lokalt med avkylande ispackning , gel eller kylomslag och därefter med klådstillande medel eller lokalanestetika, t ex en hydrokortisonkräm eller Xylocain salva 5 % 10 g.
   
• Perifer venkateter (PVK) sätts och vätska ges i form av kristalloid lösning vid allmänsymtom, t ex Ringer-Acetat eller Plasmalyte 1000 ml.
   
• Allmänreaktioner bör behandlas med antihistaminer och kortikosteroider.
   
• Antihistamin, t ex T. Aerius (desloratadin) 10 mg munlöslig p.o. eller loratadin (Clarityn) 10 mg p.o.
   
• Allvarlig anafylaktisk reaktion måste behandlas med adrenalin, epinefrin (t ex Epipen) 500/300/150 µg i.m. i lårets utsida.
  • Till vuxen över 60 kg rekommenderas 500 µg i.m.
  • Till vuxna och barn mellan 20 och 60 kg rekommenderas 300 µg i.m.
  • Till barn som väger 10-20 kg rekommenderas 150 µg i.m.
    
    
  • Betastimulerare (t ex salbutamol) ges i inhalation vid bronkobstruktivitet.
     
• Anafylaxi behandlas och övervakas på sjukhus. Se även behandlingsöversikt -  Anafylaxi - vuxna och Anafylaxi - barn.

Man bör undvika att attrahera bin och getingar genom att placera matvaror och sötsaker (särskilt saft och juice) öppet i närheten av deras bon eller samhällen. Vid närvaro av bin eller getingar bör man undvika att vifta eller angripa insekterna då detta lockar till anfall. Vid angrepp av en hel svärm är flykt att föredra framför att illa fäkta. Tobaksrök och annan rök innehållande kolmonoxid dämpar bins aktivitet påtagligt.
 

Fästingbett
 

• Fästingbett är vanligt förekommande efter barbent promenad i skogs- eller ängsmarker, särskilt i högt gräs. Den i Sverige förekommande fästingen (Ixodes ricinus) biter sig obemärkt fast i huden och växer sedan genom att suga blod, från några få mm till ca 10 mm i storlek.
   
• Fästingbett ger vanligtvis inte upphov till särskilt stora besvär i sig, men kan överföra farliga sjukdomar, såsom borrelia, rickettsia, TBE (Tick-Borne Encephalitis) och anaplasmos (Ehrlichia). Under senare år har ytterligare patogener påvisats efter fästingbett som t ex neoehrlichia (Candidatus neoehrlichia mikurensis).
   
• Neoehrlichia kan ge komplikationer som tromboser i benen eller i huvudets blodkärl. Andra typiska symtom kan vara feber, muskelvärk och ledvärk.
   
• Fästingar kan bära på flera olika arter av patogena mikroorganismer samtidigt.
   
• Om man upptäcker en fästing på huden bör denna avlägsnas så snart som möjligt genom att fatta fästingen runt huvudet med en finspetsig pincett (eller med en särskild fästingpincett) och dra den rakt ut. Man bör försöka avlägsna alla insektsdelar. Att applicera fett runt fästingens huvud rekommenderas inte längre. Bettstället bör tvättas med tvål och vatten eller alsolsprit efter att fästingen avlägsnats.
   
• Om en enstaka rodnad (erythema migrans) större än en femkrona uppkommer bör denna behandlas med antibiotika i form av fenoximetylpenicillin (PcV), t ex Kåvepenin (1 g x 3 i 10 dagar). Utsådd av rodnader bör behandlas med antibiotika med bättre penetration till CNS, t ex doxycyklin 200 mg x 1 i 10 dagar. Rodnader under en femkronas storlek behöver inte behandlas med antibiotika om inte allmänsymtom föreligger. Uppkommer symtom tydande på TBE bör patienten handläggas av infektionsläkare.

Borrelia (Lyme borrelios, Lyme's disease)
 

• Borrelia orsakas av en grupp bakterier (borrelia burgdorferi) som sprids med fästingar. Fästingarna får ofta i sig bakterierna från infekterade smågnagare. Infektionen är ovanligare norr om Dalälven.
   
• Inkubationstiden varierar från tre dygn upptill en månad. Ca 10 000 personer beräknas få borrelia varje år i Sverige. Störst risk föreligger i Sveriges södra och mellersta delar, samt längs med kuster och insjöar.
   
• Merparten av de borreliadrabbade får endast lokalsymtom i form av rodnad och lättare svullnad kring bettstället. Rodnaden är oftast rundad och ringformad, men kan även vara asymmetrisk. Vanligen sprider rodnaden sig ringformat utåt från bettstället och bleknar centralt.
   
• Borrelia bör behandlas med antibiotika i form av PcV eller tetracykliner (doxycyklin) i 10-21 dagar. Doxycyklin väljs om neurologiska symtom föreligger. Vaccin finns ännu inte att tillgå. Felaktig diagnostik av borrelia är vanligt.
   
• Borrelia kan obehandlat orsaka encefalit med allvarliga symtom i form av allmän sjukdomskänsla, feber, vakenhetssänkning och kraftnedsättning.
   
• Se behandlingsöversikt - Borrelia

TBE (Tick-Borne Encephalitis)
 

• TBE orsakas av flavivirus som sprids med fästingar. Varje år rapporteras 150-200 fall i Sverige. TBE förekommer främst i södra och mellersta delarna av landet och är vanligast i de östra delarna kring Mälaren, i Uppland och Södermanland.
   
• TBE yttrar sig som en encefalit med hög feber, svår huvudvärk, emellanåt med kramper och utveckling av perifer neuropati med domningar, parestesier och bortfallssymtom. Merparten av de drabbade blir helt återställda men ca 30 procent får långdragna eller bestående men med kronisk trötthet, svaghet och minnesstörningar.
   
• Specifik behandling mot flavivirus saknas och behandlingen är i huvudsak symtomatisk.
   
• TBE kan förebyggas genom vaccination. Vaccination rekommenderas till särskilda riskgrupper, t ex personer som bor permanent i högriskområden och personer som genom sina vanor ofta blir fästingbitna.
   
• Se behandlingsöversikt - TBE

Rickettsios
 

• Rickettsioser orsakas av bakterier som sprids med fästingar, klädlöss, loppor och kvalster. Rickettsior är små gramnegativa bakterier som förökar sig intracellulärt. Idag finns ett tjugotal kända rickettsior, varav två förekommer i Sverige. Av dessa är Rickettsia helvetica (som sprids med fästingar) den mer studerade. Dess betydelse som sjukdomsalstrare är inte helt klarlagd.
   
• Symtomen utgörs av hög feber, huvudvärk, muskelvärk, svettningar, hudutslag, hörselbortfall och i svåra fall myokardit. Fall med dödlig utgång sekundärt till myokardit finns beskrivet.
   
• Behandla med doxycyklin (T Doxyferm) 100 mg 2 x 1 i 10 dagar.
   
• Se behandlingsöversikt - Rickettsioser

Anaplasmos
 

• Kallas även fästingfeber. Tidigare benämnt Ehrlichia.
  
  
• Beror på en gramnegativ bakterier benämnd Anaplasma phagocytophylium.
  
  
• Ger symtom som feber, frossa och nattliga svettningar. Huvudvärk, myalgi, trötthet, sjukdomskänsla, illamående, kräkningar.
  
  
• Behandla med doxycyklin (T Doxyferm) 100 mg 2 x 1 i 10 dagar.
  
  
• Sjukdomen är relativt vanlig hos djur som blir fästingbitna t ex hund och katt.
  
  
• Se behandlingsöversikt - Anaplasmos

Loppor

Loppor är en typ av blodsugande ektoparasiter. De är små vinglösa insekter som mäter mellan 1,5 och 9 mm. I Sverige finns ett 50-tal olika varianter av loppor som kan besvära människor men loppor suger blod huvudsakligen från fåglar och olika däggdjur som hund och katt. Varje art är specialiserad och utvecklas på sin speciella värd. Endast ett fåtal biter människor varför besvär av loppor är ovanligt. Tidigare har loppor kunnat sprida allvarliga sjukdomar som Digerdöden (Yersinia Pestis) men idag är det ovanligt att sjukdomar sprids via loppor.

Löss

Det finns ett flertal olika löss som kan angripa människor. Bett och hudirritation från löss var vanligare förr i samband med trångboddhet och sämre hygieniska förhållanden. Flatlus (pthirus pubis) är en ektoparasit som kan etablera sig hos människan i områden med tät behåring, t ex i pubisregionen. Huvudlus (pediculus humanus capitis) är en annan art som gärna etablerar sig i hårbotten, ffa hos barn i förskoleåldern. Lusen är 2-3 mm lång och livnär sig på att suga blod frän människan. Klädlus och vägglus är andra underarter av löss. Löss kan ge upphov till ett flertal samlade små bettmärken med rodnader som kliar och irriterar. Vid angrepp av huvudlöss bör hela familjen undersökas noggrant och huvudhåret kammas ut med en särskild luskam för att få bort hårlöss och deras ägg som kallas gnetter. Lusangrepp kan behandlas med Linicin eller Hedrin lösning som masseras in i hårbotten.


 

Maneter

I Sverige orsakas manetsting vanligtvis av brännmaneter (Cyanea capillata), men även kompassmaneter (Chrysaora hysoscella) kan ge upphov till sting, ibland även rodnad och svullnad. Den röda brännmaneten är vanlig utmed västkusten från juni och framåt under sommarhalvåret. Maneter trivs bäst i vatten med en temperatur kring 17 grader. Besvären vid sting av brännmanet utgörs främst av ihållande klåda och sveda. Maneter är nässeldjur och skadan orsakas av miljontals nematocyster i manetens bränntrådar. Under senare år förekommer även sting av små Klängmaneter längs med västkusten.

Se behandlingsöversikt - Maneter, alger och giftiga havslevande djur


Behandling av manetsting
 

• Skölj först av affekterade hudpartier med rikligt med havsvatten från en hink.
   
• Undvik kontakt med sötvatten primärt, undvik att duscha.
   
• Applicera en kylpackning över huden, t ex isbitar i en påse eller gel. Applicera inte is direkt på huden.
   
• Undvik att gnida eller gnugga huden, t ex med en handduk.
   
• Försök att ta bort kvarvarande manettrådar genom att skrapa huden med ett kreditkort eller raka huden med rakhyvel och rakgel.
   
• Har en uttalad reaktion uppstått kan man pröva att sänka ner den angripna kroppsdelen i hett vatten (ca 45 grader) i ca 20-30 minuter.
   
• Applicera en mild hydrokortisonkräm eller Xylocain salva 5 % 10 g.

Ormbett

Bett av ormar orsakas i Sverige vanligtvis av huggormar under sommarhalvåret, främst i kustnära terräng. Bett av tropiska ormar är mer sällsynt, men förekommer när ormar hanteras ovarsamt i privata eller offentliga terrarier. Huggormsgift är både nekrotiserande och hemorragiskt.

Se behandlingsöversikt - Ormbett (förgiftning av ormgift)

Symtom
 

• Smärta
• Svullnad
• Missfärgning (hemorragier)
• Domningar
• Parestesier
• Nekroser
• Blödningar, ekymoser
• Kompartmentsyndrom

Behandling
 

• Alla ormbitna personer bör uppsöka vård på sjukhus.
   
• Sätt minst en PVK. Ta Hb, LPK, CRP, trombocyter, myoglobin, CK, PK-INR, APTT och urinsticka. Vid behov sätt dropp, t ex Ringer-Acetat eller Plasmalyte.
   
• Lägg in alla barn samt allmänpåverkade patienter på sjukhus i minst ett dygn (24 h).
   
• Opåverkade patienter bör observeras i minst 6 timmar.
   
• Kortison (t ex Solu-Cortef 100-200 mg x 1-3 i.v. eller i.m.). Vetenskapliga belägg är bristfälliga för behandling med steroider vid huggormsbett men utgör en väl beprövad rutin och rekommenderas främst vid allergiska symtom eller efter behandling med serum framställt på häst. Är sannolikt även av nytta vid påtaglig inflammatorisk reaktion eller kraftig svullnad. 
   
• Antihistaminpreparat (t ex desloratidin eller Tavegyl 1 mg i.v. x 1-2) vid behov men evidensgraden är svag.
   
• Serumbehandling bör övervägas vid allmänsymtom eller om lokalsvullnaden är större än 10 cm i diameter. Serum är den viktigaste delen av behandlingen vid allvarliga ormbett. Bäst effekt uppnås inom fyra timmar efter bettet men det kan ges även senare vid allmänsymtom. Serumbehandling kan vid uttalade symtom behöva ges upprepade gånger.
   
• Immobilisering av biten kroppsdel, helst i högläge. Vid bett i handen häng upp armen högt i en mitella till en sängstolpe eller liknande.
   
• Morfin/Oxikodon/Ketogan (5-10 mg i.v.) vid smärtor.
   
• Antitetanus. Tidigare rekommenderades att alla som inte vaccinerat sig på 5 år skulle få en antitetanus boosterdos. Denna rekommendation har väldigt svagt vetenskapligt stöd men bygger på att byten som ormen nyss tagit, t ex sorkar, kan bära på tetanusbakterier från underjordiska gångar (0,5 ml diTeBooster i.m. x 1).
   
• Vid allergiska/anafylaktiska reaktioner eller bronkospasm, ge adrenalin (1 mg/ml, 0,3-0,5 ml i.m. i lårets utsida) och kortison.
   
• Vid cirkulatorisk chock kan 0,1-0,5 mg adrenalin ges intravenöst. - dosen titreras efter blodtrycket och uttalade allmänsymtom.
   
• Ge adekvat vätskesubstitution, t ex Ringeracetat, Plasmalyte eller Macrodex.
   
• Trombosprofylax bör övervägas, t ex Fragmin i lågdos (2500-5000 enheter s.c.) alt Klexane 40 mg s.c. oavsett vikt.
   
• Inotropt stöd och övrig chockbehandling ges på sedvanliga indikationer vid cirkulatorisk svikt, t ex infusion noradrenalin.
   
• Syrgas på grimma eller via näskateter.
   
• Fasciotomier bör i görligaste mån undvikas av svullen kroppsdel, t ex i en hand men kan i enstaka fall vara aktuellt för att undvika kompartmentsyndrom.
   
• I allvarliga fall kontrollera Hb, LPK, TPK, CRP, myoglobin, CK, PTK/APTT, S-haptoglobin, kreatinin, leverstatus , TNT och LD.
  
  
• Observera risken för rabdomyolys, kompartmentsyndrom och hemolys. 

ICD-10

Icke giftigt insektsbett, ospecificerat T14.0D
Toxisk effekt av ormgift T63.0
Toxisk effekt av kontakt med andra marina djur T63.6
Toxisk effekt av gift från spindel T63.3
Getingstick, bistick T63.4A
Insektsbett, giftigt, UNS T63.4X

 

Referenser:

Kurki L, Meri S. Myggöverförda sjukdomar sprids i takt med globalisering. Läkartidningen. 2016;113:DXUR. Länk

Theo Gülen, Janne Björkander. Insektsgiftallergi – diagnostiken kan vara svår men bra behandling finns. Läkartidningen. 2016;113:D7CI. Länk

P Brasil, et al. Zika Virus Infection in Pregnant Women in Rio de Janeiro. N Engl J Med. ZIKA virus. 2016 Dec 15;375(24):2321-2334. Länk

Moutailler S, et al. Co-infection of Ticks: The Rule Rather Than the Exception. PLoS Negl Trop Dis. 2016 Mar 17;10(3):e0004539. Länk

Dotevall L, Hagberg L. Successful oral doxycycline treatment of Lyme disease associated facial palsy and meningitis. Clin Infect Dis 1999:28;569-574. Länk

Hagberg L. Fästingburen Borreliainfektion. Läkartidningen 1995;92:8:729-731.

Jaenson TG, Pålsson K, Borg-Karlson AK. Evaluation of extracts and oils of mosquito (Diptera: Culicidae) repellent plants from Sweden and Guinea-Bissau. J Med Entomol. 2006 Jan;43(1):113-9. Länk

Jensenius M, Fournier PE, Rauolt D. Rickettsiosis and international traveler. Clin Inf Disease 2004;15:39(10)1493-99. Länk

Karlsson et al. Comparison of intravenous penicillin G and oral doxycycline for treatment of Lyme neuroborrelios. Neurology 1994 Jul;44(7):1203-7. Länk

Karlson-Stiber C, Persson H, Heath A, Smith D, Al-Abdulla IH, Sjöström L. First clinical experiences with specific sheep Fab fragments in snake bite. Report of a multicenter study of Vibera berus envenoming. J Intern Med 1997; 241: 53-8. Länk

Persson H, Karlson-Stiber C. Huggormsbett – klinik och behandling. Läkartidningen 1995; 92: 2906-10.

Reunala T, Brummer-Korvenkontio H, Karppinen A, Coulie P, Palosuo T. Treatment of mosquito bites with cetirizine. Clin Exp Allergy 1993; 23: 72-5. Länk