Denna tjänst är ett beslutsstöd i den kliniska vardagen och endast avsedd för läkare och sjuksköterskor med förskrivningsrätt.
Vissa delar av vår nya webbplats är fortfarande under färdigställande och beräknas vara klart inom kort, vi ber om ert tålamod med eventuella störningar.
Vill du komma i kontakt med oss kan du maila till hej@internetmedicin.se.

MODY 1 och 3, behandling

FÖRFATTARE

Med dr, specialistläkare Nael Shaat, Endokrinologiska kliniken /Skånes Universitetssjukhus Malmö

GRANSKARE

Docent Stig Attvall, Diabetescentrum/SU/Sahlgrenska Universitetssjukhuset

UPPDATERAD

2020-08-13

SPECIALITET
INNEHÅLL

BAKGRUND
 

Nedanstående tillvägagångssätt rekommenderas för personer med bekräftad mutation i HNF1A- eller HNF4A-genen, antingen som första behandlingsåtgärd eller som tillägg till redan befintlig insulinbehandling.
 

PM: Monogen diabetes (MODY)


BEHANDLING


ICKE-INSULINBASERAD TERAPI


Som förstahandsval kan något av läkemedlen i nedanstående tre grupper (A–C) användas som monoterapi eller i kombination.
 

  • A. Sulfonureider och glinider
  • B. DPP-4-hämmare
  • C. GLP-1-receptoragonister


A. Sulfonureider och glinider

Följande preparat kan användas, men med stor försiktighet på grund av risken för hypoglykemi.
 

  • Repaglinid (NovoNorm): Startdos 0,5 mg till huvudmåltider. För yngre personer med normalt BMI kan 0,25 mg vara en lämplig startdos. Dosen ökas försiktigt efter behov upp till 4 mg till huvudmåltider (6, 8).
     
  • Glimepirid (Amaryl): Startdos 1 mg en gång dagligen. För yngre personer med normalt BMI kan 0,5 mg vara en lämplig startdos. Dosen ökas försiktigt efter behov upp till 4–6 mg dagligen (5, 6).
     
  • Glipizid (Mindiab): Startdos 2,5 mg dagligen. För yngre personer med normalt BMI kan 1,25 mg vara en lämplig startdos. Dosen ökas försiktigt efter behov upp till 15 mg dagligen uppdelat på 1–2 doseringstillfällen.


B. DPP-4-hämmare

Följande preparat rekommenderas som monoterapi, eller vid otillräcklig effekt som tillägg till sulfonureider/glinider. DPP-4-hämmare kan med fördel användas som monoterapi hos personer med hög risk för hypoglykemi. I kombination med sulfonureider/glinider ökar risken för hypoglykemi.
 


C. GLP-1-receptoragonister

Följande preparat rekommenderas som monoterapi, eller vid otillräcklig effekt som tillägg till sulfonureider/glinider. GLP-1-receptoragonister kan med fördel användas som monoterapi hos personer med hög risk för hypoglykemi. I kombination med sulfonureider/glinider är risken för hypoglykemi ökad. Vid otillräcklig effekt av DPP-IV-hämmare (som monoterapi eller i kombination med sulfonureid/glinid) kan byte till GLP-1-receptoragonist övervägas.
 

  • Liraglutid (Victoza): Startdos 0,6 mg en gång dagligen. Vid otillräcklig effekt kan dosen ökas stegvis till 1,2 mg eller 1,8 mg (6, 11).
     
  • Dulaglutid (Trulicity): Startdos 0,75 mg en gång per vecka. Vid otillräcklig effekt kan dosen ökas till 1,5 mg (5).
     
  • Semaglutid (Ozempic): Startdos 0,25 mg en gång per vecka. Vid otillräcklig effekt kan dosen ökas stegvis till 0,5 mg eller 1 mg.


Effekt av metformin

En randomiserad crossover-studie utvärderade den glukossänkande effekten av gliclazid (sulfonureid) och metformin hos personer med MODY 3 vs typ 2-diabetes, matchade för fasteglukos och BMI. Effekten av metformin och gliclazid var likartad hos personer med typ 2-diabetes medan gliclazid hade en femfaldigt ökad effekt jämfört med metformin hos personer med MODY 3 (2). Dessutom var personer med MODY 3 mer insulinkänsliga än de med typ 2-diabetes (2). Av denna anledning rekommenderas inte metformin till personer med MODY 1 och 3.


 

KOMBINATION AV ICKE-INSULINBASERADE PREPARAT MED INSULIN
 

Vid otillräcklig effekt av kombinationsbehandling med icke-insulinbaserade preparat rekommenderas i första hand tillägg av långverkande insulin. Om fortsatt hyperglykemi bör 4-dos insulinregim övervägas.


 

ÖVERFÖRING FRÅN INSULIN TILL ICKE-INSULINBASERAD TERAPI


Ofta har dessa personer behandlats med insulin ända sedan diabetesdebuten. Om så är fallet måste autoimmun diabetes uteslutas innan överföring till icke-insulinbaserad regim genom antikroppsanalys avseende GAD, IA-2 och ZnT8. Anamnestisk uppgift om ketoacidos, eller att uteblivna insulindoser inte orsakat ketoacidos kan tala i samma riktning (1). Analys av C-peptid bör göras för att bekräfta egenproduktion av insulin.

Överföring från insulin till icke-insulinbaserad terapi är sannolikt mest framgångsrik hos yngre personer (< 40 år) med kortare diabetesduration (< 20 år). Inför överföringen kontrolleras HbA1c och kroppsvikt, och den totala dagliga insulindosen noteras (1).


Behandlingsstart

Patienten informeras om att detta är "ett försök" som kan misslyckas och att insulin i så fall måste återinsättas. Eftersom MODY 1 och MODY 3 oftast är progredierande tillstånd kan insulinbehandling komma att bli nödvändigt igen i framtiden.

Insulinbehandlingen avbryts och ersätts av icke-insulinbaserat preparat. Långverkande insulin i kombination med ett icke-insulinbaserat preparat kan övervägas som ett första steg innan övergång till endast icke-insulinbaserad terapi. Initialt tät kontakt med diabetessjuksköterska för stöd och dosjustering rekommenderas. Inledningsvis kontrolleras plasmaglukos fyra gånger dagligen, alternativt används FGM/CGM. Vid höga glukosvärden testas förekomst av blodketoner. Uppmärksamma patienten på risken för hypoglykemi och att dosreduktion då krävs.


Uppföljning

Uppföljning hos diabetessjuksköterska varannan vecka första månaderna och sedan utglesning vid god glykemisk kontroll. Vid ökning av HbA1c med ≥ 10 mmol/mol från behandlingsstart, eller vid höga glukosvärden trots kombinationsbehandling, återinsättas insulin.

 

ICD-10

Annan specificerad diabetes mellitus, utan (uppgift om) komplikationer E13.9

 


Referenser
 

  1. ROYAL DEVON & EXETER NHS FOUNDATION TRUST. Department of Molecular Genetics. Länk
     
  2. Pearson ER, Starkey BJ, Powell RJ, Gribble FM, Clark PM, Hattersley AT. Genetic cause of hyperglycaemia and response to treatment in diabetes. Lancet. 2003;362(9392):1275-81. Epub 2003/10/25. doi: 10.1016/S0140-6736(03)14571-0. Länk
     
  3. Shepherd M, Pearson ER, Houghton J, Salt G, Ellard S, Hattersley AT. No deterioration in glycemic control in HNF-1alpha maturity-onset diabetes of the young following transfer from long-term insulin to sulphonylureas. Diabetes Care. 2003;26(11):3191-2. Epub 2003/10/28. doi: 10.2337/diacare.26.11.3191-a. Länk
     
  4. Katra B, Klupa T, Skupien J, Szopa M, Nowak N, Borowiec M, et al. Dipeptidyl peptidase-IV inhibitors are efficient adjunct therapy in HNF1A maturity-onset diabetes of the young patients--report of two cases. Diabetes Technol Ther. 2010;12(4):313-6. Epub 2010/03/10. doi: 10.1089/dia.2009.0159. Länk
     
  5. Fantasia KL, Steenkamp DW. Optimal Glycemic Control in a Patient With HNF1A MODY With GLP-1 RA Monotherapy: Implications for Future Therapy. J Endocr Soc. 2019;3(12):2286-9. Epub 2019/11/19. doi: 10.1210/js.2019-00278. Länk
     
  6. Ostoft SH, Bagger JI, Hansen T, Pedersen O, Faber J, Holst JJ, et al. Glucose-lowering effects and low risk of hypoglycemia in patients with maturity-onset diabetes of the young when treated with a GLP-1 receptor agonist: a double-blind, randomized, crossover trial. Diabetes Care. 2014;37(7):1797-805. Epub 2014/06/16. doi: 10.2337/dc13-3007. Länk
     
  7. Pearson ER, Liddell WG, Shepherd M, Corrall RJ, Hattersley AT. Sensitivity to sulphonylureas in patients with hepatocyte nuclear factor-1alpha gene mutations: evidence for pharmacogenetics in diabetes. Diabet Med. 2000;17(7):543-5. Epub 2000/09/06. doi: 10.1046/j.1464-5491.2000.00305.x. Länk
     
  8. Becker M, Galler A, Raile K. Meglitinide analogues in adolescent patients with HNF1A-MODY (MODY 3). Pediatrics. 2014;133(3):e775-9. Epub 2014/02/26. doi: 10.1542/peds.2012-2537. Länk
     
  9. Tuomi T, Honkanen EH, Isomaa B, Sarelin L, Groop LC. Improved prandial glucose control with lower risk of hypoglycemia with nateglinide than with glibenclamide in patients with maturity-onset diabetes of the young type 3. Diabetes Care. 2006;29(2):189-94. Epub 2006/01/31. doi: 10.2337/diacare.29.02.06.dc05-1314. Länk
     
  10. Lumb AN, Gallen IW. Treatment of HNF1-alpha MODY with the DPP-4 inhibitor Sitagliptin(1). Diabet Med. 2009;26(2):189-90. Epub 2009/02/25. doi: 10.1111/j.1464-5491.2008.02645.x. Länk
     
  11. Urakami T, Habu M, Okuno M, Suzuki J, Takahashi S, Yorifuji T. Three years of liraglutide treatment offers continuously optimal glycemic control in a pediatric patient with maturity-onset diabetes of the young type 3. J Pediatr Endocrinol Metab. 2015;28(3-4):327-31. Epub 2014/10/22. doi: 10.1515/jpem-2014-0211. Länk
     
  12. Ahluwalia R, Perkins K, Ewins D, Goenka N. Exenatide-a potential role in treatment of HNF1-alpha MODY in obese patients? Diabet Med. 2009;26(8):834-5. Epub 2009/08/28. doi: 10.1111/j.1464-5491.2009.02753.x. Länk
     
  13. Hohendorff J, Szopa M, Skupien J, Kapusta M, Zapala B, Platek T, et al. A single dose of dapagliflozin, an SGLT-2 inhibitor, induces higher glycosuria in GCK- and HNF1A-MODY than in type 2 diabetes mellitus. Endocrine. 2017;57(2):272-9. Epub 2017/06/09. doi: 10.1007/s12020-017-1341-2. Länk

COPYRIGHT © INTERNETMEDICIN AB

Kommentera >>

Lämna ett svar

Tack för din kommentar!


Prenumerera på våra nyhetsbrev