annons
Osteoporos, primär
Författare Professor , Geriatriska Kliniken/SU/Mölndals sjukhus
Professor, specialistläkare , Enheten för Geriatrik/SU/Mölndals sjukhus
Granskare , /
Uppdaterad 2015-10-07
Specialitet Endokrinologi, Ortopedi/frakturer, Ortopedi, Osteoporos, Geriatrik
Skriv ut
annons



BAKGRUND
 

Osteoporos med fragilitetsfrakturer har blivit en av de stora folksjukdomarna i Sverige. Skandinaviska kvinnor och män har den högsta kända risken för fraktur i höft och kotor. Livstidsrisken för en vuxen kvinna i Sverige att få en osteoporosfraktur är 50 % samt för män 25 %. Förekomsten av osteoporos hos kvinnor i Sverige är åldersberoende och ökar från 2-3 % i 50-årsåldern till 50 % i 80-årsåldern. Även frakturrisken är starkt åldersberoende.

Fragilitetsfrakturer i Sverige:

LokalFörekomst per årMedianålder kvinnor
Höft
18 000
83
Kotkropp
15 000
77
Underarm
25 000
63
Överarm
10 000
78


Till skillnad från de flesta andra folksjukdomar, såsom hypertoni, är osteoporos gravt underdiagnostiserat och underbehandlat. SKL:s Öppna jämförelser visar att endast 14 % kvinnor med fraktur behandlas med osteoporosläkemedel inom 1 år. Orsaken är sannolikt avsaknad av fungerande frakturkedjor (för utredning och sekundärpreventiv behandling av frakturpatienter) vid sjukhusen, och ofta bristfällig kunskap om osteoporos och frakturprevention i vården.


Nationella riktlinjer rörelseorganens sjukdomar, Socialstyrelsen 2012

Socialstyrelsen konkluderar att den vetenskapliga evidensen för utredning och behandling av osteoporos är hög. Myndigheten rekommenderar användning av WHOs frakturriskkalkylator FRAX för ställningstagande till utredning och behandling. FRAX beräknar 10-årsrisken för osteoporosfraktur, som inkluderar klinisk kot-, handleds-, höft- eller överarm/axel-fraktur samt risken för höftfraktur enbart.

Patienter med tidigare kot- eller höftfraktur samt patienter med annan fraktur och tioårsrisk för osteoporosfraktur (enligt FRAX) över 30 % ges mycket hög prioritet för utredning och behandling. Socialstyrelsen publicerade 2014 en skärpt rekommendation som säger att sjukhusen skall införa vårdrutiner (frakturkedjor) vid akutklinikerna för att se till att äldre frakturpatienter utreds och behandlas för att förebygga nya frakturer.

 

Orsaker
 

Orsakerna till osteoporosfrakturer är flera och inkluderar bl a fallolycka och skört skelett:
 

patogenostfx2.gif


Förutom låg bentäthet finns det flera faktorer som, oberoende av bentähet, ökar risken för höftfraktur. Exempelvis:
 

  • Hög ålder
  • Tidigare fraktur
  • Höftfraktur hos förälder
  • BMI < 20 eller viktnedgång > 10 kg sedan 25 års ålder
  • Ökad kroppslängd
  • Rökning
  • Reumatoid artrit
  • Fysisk inaktivitet
  • Falltendens
  • Peroral kortisonbehandling
  • Behandling med sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI

De flesta av dessa faktorer ökar också risken för osteoporos.

Osteoporos innebär ökad risk för upprepade frakturer.

Svårighetsgraden i frakturerna ökar med stigande ålder från handledsfraktur till höftfraktur. Genom att diagnostisera osteoporos hos patienter med kliniskt mindre allvarliga frakturer kan man med behandling minska risken för senare, allvarligare frakturer.

Kotfrakturer är ofta kliniskt okända men viktiga att diagnosticera eftersom en kotfraktur ökar risken för nästa kotfraktur oberoende av bentäthet.

 

Patogenes
 

Under uppväxttiden sker en nettobildning av ben, tills s k ”peak bone mass” har uppnåtts. Genetiska faktorer har störst betydelse för variationen i bentäthet mellan individer. Hos unga vuxna är det balans mellan bildning och resorption av ben. Därefter sker en årlig nedgång i bentäthet som accelererar till 1-2 % efter menopaus. Efter 65-årsåldern sker en lika stor förlust i bentäthet hos både män och kvinnor. Minskningen är lika stor i trabekulär som kortikal benvävnad.

Den accelererad benförlusten de första åren efter menopausen omfattar både kortikalt och trabekulärt ben. Den trabekulär benförlusten börjar dock ofta redan i unga år, vilket resulterar i att kvinnor efter menopausen oftast först utvecklar osteoporos i ryggkotorna (med stor andel trabekulärt ben) och några år senare i höften (som till större del innehåller kortikalt ben).

Postmenopausal och åldersberoende osteoporos brukar kallas primär osteoporos. Åldersosteoporos beror på ärftliga faktorer, minskad koncentration av godnadhormoner, särskilt östrogen, samt i vissa fall på minskad bildning av D-vitamin, och minskat upptag av kalcium, ledande till sekundär hyperparatyreoidism.

Osteoporos som orsakas av bakomliggande sjukdom, såsom hyperparatyreodism, myelom eller läkemedelsbehandling (t ex peroralt kortison eller långvarig heparinbehandling) kallas sekundär osteoporos.

Idiopatisk osteoporos kallas osteoporos där annan bakomliggande sjukdom uteslutits. Det är vanligt att dessa individer har hereditet för frakturer och att bentäthetsmätningar visar att också nära släktingar har låg bentäthet.

 

Definition
 

Diagnosen osteoporos definierades av WHO 1994. Denna diagnos utgår från bentäthetsmätning i höft och ländrygg och omfattar endast kvinnor (ej män eller barn).

Normal benmassaFöreligger då bentätheten ligger över 1 SD under medelvärdet hos unga vuxna kvinnor i samma population.
Minskad benmassa (osteopeni)Föreligger då bentätheten ligger mellan 1 och 2,5 SD under medelvärdet för unga vuxna kvinnor i samma population.
OsteoporosFöreligger då bentätheten är mer än 2,5 SD under medelvärdet för unga vuxna kvinnor i samma population.
Etablerad osteoporosFöreligger då bentätheten är mer än 2,5 SD under medelvärdet för unga vuxna kvinnor i samma population, samt en eller flera osteoporosfrakturer inträffat.



 

DIAGNOSTIK
 

Utredningen syftar till att kvantifiera frakturrisken och att identifiera eventuella sekundära orsaker till osteoporosen.

Diagnosen osteoporos ställs genom bentäthetsmätning i höft och ländrygg.

Undersökningen utförs med DEXA-teknik (Dual Energi X-ray Absorptiometri) av höft och ländrygg, en undersökning som finns tillgänglig på de flesta sjukhus i Sverige. Undersökningen utförs med patienten liggande på en brits, har hög precision, är ofarlig och tar endast några minuter. Strålmängden är liten och motsvarar några dygns bakgrundsstrålning.

I samband med bentäthetsmätningen bör även en lateral projektion utföras (VFA-Vertebral Fracture Assessment) för att möjliggöra bedömning av kotkropparnas höjder och diagnostik av kotkompressioner. VFA har hög specificitet och sensitivitet för diagnostik av måttliga till svåra kotkompressioner (> 25 % reduktion av kotkroppshöjden). DEXA-utrustning för mätning i höft och ländrygg kan även mäta den totala benmassan i helkropp, samt kroppssammansättning (mängden fett och s k lean mass, d v s icke fett- eller benmassa). Detta kan vara av värde vid utredningar av t ex malabsorption och anorexi, samt inaktivitetsatrofi orsakat av hemipares, postpoliosyndrom eller långvarig gipsbehandling. Mätning av bentäthet i häl, underben eller underarm kan inte användas för att diagnosticera osteoporos, eller följa läkemedelsbehandling, och rekommenderas därför ej.

En uppföljande mätning för att kontrollera bentäthetsutvecklingnen rekommenderas vanligen efter 2 år.

Röntgen av ryggraden är en viktig kompletterande utredning för diagnostik av kotkompressioner om VFA inte är konklusiv eller om annan orsak än osteoporos misstänks ligga bakom. Således har röntgendiagnostik en roll i att utesluta t ex malign sjukdom, såsom myelom och sklerotiska metastaser vid bröst- eller prostatacancer.

Om kroppslängden minskat > 3 cm före 70 års ålder och > 5 cm efter 70 års ålder anses risken att patienten har kotkompressioner vara stor. Detsamma gäller vid klinisk iakttagbar kyfos eller långvarig svår ryggvärk efter 50-årsåldern.

 

Anamnes
 

De viktigaste riskfaktorerna för osteoporosfraktur är:

Starka riskfaktorerRelativa riskfaktorer
Bentäthet < -2,5 SDLåg fysisk aktivitet/immobilisering
Tidigare fraktur (handled, kota, höft eller överarm)Tidig menopaus, < 45 år
Planerad peroral kortisonbehandling > 3 månader med motsvarande minst 5 mg prednisolon dagligenFallbenägenhet
Heriditet. Höft- eller kotfraktur hos förälderRökning
Hög ålderBMI < 20 eller viktnedgång > 10 kg sedan 25-årsåldern eller 5 kg sista året
Sekundär osteoporos


De patienter som i första hand skall utredas och behandlas är patienter med tidigare fraktur, peroral kortisonbehandling eller flera relativa riskfaktorer. Patienter med tidigare fraktur bör behandlas vid -2,0 SD i bentäthet och FRAX > 20 %. Vid planerad peroral kortisonbehandling längre än 3 månader bör behandling sättas in vid bentäthet –1,0 SD.
 

  • Tidigare fraktur

    Ålder och typ av fraktur. Förekomst av tidigare fraktur innebär en knappt fördubblad risk för höftfraktur, oberoende av bentäthet. Multipla frakturer och frakturer i höft och kotor ger betydligt högre frakturrisk än t ex en radiusfraktur. Särskilt multipla kotkompressioner ger mycket hög risk för nya kotkompressioner och andra frakturer som höftfraktur. I samband med frakturanamnes är det viktigt att penetrera falltendens.


  • Ärftlighet

    Frakturer hos föräldrarna. Om en förälder haft höftfraktur fördubblas patientens frakturrisk (oberoende av bentäthet). Om båda föräldrarna haft någon form av fraktur är risken för frakturer hos patienten flerfaldigt förhöjd.

    Vid osteoporosutredning hos yngre är det viktigt att ärftlighet för frakturer penetreras i flera generationer. En bentäthetsmätning hos moder eller ett syskon visar ofta god korrelation.


  • Socialt och livsstil

    - Civilstånd? Ensamstående har högre frakturrisk.

    - Fysiskt belastande yrke? Motionsidrott?

    - Antal glas mjölk och skivor ost är ett bra riktmärkte för nutrionellt kalciumintag.

    - Äldre med daglig promenad motsvarande 30 minuter har i prospektiva studier 30 % lägre risk för höftfraktur oavsett bentäthet.

    - Rökning är en viktig riskfaktor både för osteoporos och frakturer. Rökande kvinnor har cirka 2 års tidigare menopaus. Både antalet år av rökning och mängden cigaretter är av betydelse.

    - Alkoholmissbrukare har ökad risk för metabol skelettsjukdom samt för fallolyckor och frakturer.


  • Rubbning av gonadhormoner

    Tidpunkt för menarche och menopaus. Menopaus < 45 års ålder anses vara tidig. Långvariga amenorréperioder och amning > 9 mån är riskfaktorer. Multiparitet är en skyddsfaktor.

    Hos män är anamnes på nedsatt sexuell funktion och nedsatt skäggväxt kliniska tecken på hypogonadism.

    Operationer: äggstockar hos kvinnor, ablatio vid behandling av prostatacancer hos män.


  • Tidigare sjukdomar

    - Svåra, tärande sjukdomar som leder till nedsatt fysisk funktion och förlust av kroppsmassa är en riskfaktor för osteoporos och fallolyckor.

    - Gastric bypass-operation

    - Operationer av magsår, struma eller bisköldkörtlar

    - Resektion av tarm vid inflammatorisk tarmsjukdom

    - Peroral kortisonbehandling

    - Långvarig heparinbehandling

    - Behandling med antiepileptika


Status
 

  • Allmäntillstånd
  • Gångförmåga
  • Kyfos
  • Dunkömhet över spinalutskott
  • Ortostatism
  • Förmåga att självständigt resa sig från stol
  • Balans
  • Tecken på genomgången kirurgi (t ex paratyroidea, tyroidea, ventrikel)

Provtagning
 

  • Hb
  • SR
  • S-kalcium
  • S-kreatinin och/eller S-cystatin C, för beräkning av eGFR
  • S-ALP

S-PTH tas vid högt S-kalcium, samt vid utredning av kalcium- och D-vitaminbrist hos äldre. Vid sekundär hyperparatyreoidism hos äldre är PTH högt och kalcium lågt. D-vitamin (25-OH-vitamin D) bör analyseras vid misstanke om brist.

Vid klinisk misstanke om sekundär osteoporos tas kompletterande prover, t ex:
 

RISKBERÄKNING enl FRAX


Om risken för osteoporosfraktur enligt FRAX (för osteoporosfraktur) är > 15 % bör patienten utredas. Patienter med kot- eller höftfraktur tillhör den högsta riskkategorin och bör alltid utredas. Vid annan osteoporosfraktur och bentäthet under T-score -2,0 SD samt FRAX > 20 % föreligger behandlingsindikation och vid FRAX över 30 % föreligger en hög prioritet för utredning och behandling. Kvinnor över 75 år med osteoporosfraktur, men utan andra riskfaktorer, har över 30 % frakturrisk enligt FRAX.

FRAX är webbaserad och fritt tillgänglig både för patienter och medicinsk personal. FRAX är numera inkorporerat i flertalet DXA-utrustningar. FRAX ger vägledning men ersätter inte den kliniska bedömningen. FRAX underskattar t ex frakturrisken vid multipla tidigare frakturer, höga p.o. doser kortisonbehandling under lång tid, och tar inte hänsyn till falltendens eller osteoporos i ländrygg.


www.shef.ac.uk/FRAX/

 

Frakturkedjor

Frakturpatienter över 50 år bör utredas med avseende på osteoporos och frakturrisk. Frakturkedjor syftar till att diagnosticera osteoporos, utvärdera frakturrisk och ge sekundärpreventiv behandling av frakturpatienter för att på sikt minska risken för ny fraktur.

#BANNERMITT#


 

BEHANDLING
 

Läkemedel för att stärka skelettet och minska frakturrisken, samt icke-farmakologiska åtgärder som innefattar fallpreventiva åtgärder (t ex läkemedelsgenomgång, synhjälpmedel, fysisk träning) rekommenderas.

Vid behandling av äldre med svår osteoporos och prevalenta frakturer förebyggs fler nya frakturer vid behandling med osteoporosläkemedel jämfört med yngre kvinnor.

Alla patienter med kot- eller höftfraktur samt patienter med annan fraktur och hög frakturrisk (> 20 % för osteoporosfraktur enligt FRAX) bör övervägas för behandling.

Läkemedelsbehandling vid osteoporos kan indelas i bildningsstimulerare, resorptionshämmare och preparat som tillgodoser mineralisering:
 

  • Stimulerar benbildning
    - Parathormonanalog intermittent
     
  • Hämmar bennedbrytning/resorption
    - Bisfosfonat
    - Denosumab
    - SERM (selektiva östrogenreceptormodulerare
    - Östrogen
     
  • Tillgodoser mineralisering och ges som komplement till benspecifika medel (ovan)
    - Kalcium
    - Vitamin D

De resorptionshämmande läkemedel som idag är godkända för behandling av osteoporos är bisfosfonater, denosumab och SERM.

Socialstyrelsen rekommenderar i nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar om osteoporos:
 

  • Vid osteoporos med hög frakturrisk ges behandling med bisfosfonater (alendronsyra och zoledronsyra) högsta prioritet.
     
  • Denosumab rekommenderas som andrahandsval.
     
  • Alla patienter som behandlas med bisfosfonater och denosumab bör substitueras med kalcium och D-vitamin. Lämplig substitutionsdos är för de flesta 500 mg kalcium (vid normal kost) och 800 IE D vitamin dagligen.

Bisfosfonater
 

Bisfosfonater utgör förstahandsval vid behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor och män med hög frakturrisk.

Generika finns för alendronsyra och risedronsyra.

Läkemedelsverket och Socialstyrelsen har bedömt att alendronsyra och risedronsyra är väl dokumenterade läkemedel med hög evidens för frakturskydd. Följsamheten till p.o. bisfosfonat är låg, vilket bör beaktas vid insättning, särskilt om patienten har nedsatt kognition eller mag- och tarmsjukdom. Zoledronsyra ges i i.v. infusion 1 gång årligen och har god dokumentation (hög evidens) för frakturskydd.

Följsamheten är dokumenterat betydligt högre än för p.o. bisfosfonater. Minskningen av den relativa risken för kotfraktur vid behandling med p.o. bisfosfonater är ca 50 % och 70 % med parenteral bisfosfonat (zoledronsyra). Bisfosfonater minskar även risken att drabbas av andra frakturtyper som höftfraktur (ca 40 % relativ riskreduktion). Effekten av dessa läkemedel är störst hos patienter med hög frakturrisk.

Bisfosfonaterna metaboliseras inte och har hög affinitet till skelettet. Absorptionen av p.o. bisfosfonater i tarm är mycket låg (omkring 1 %), varför bisfosfonat ska tas på fastande mage till ett glas vatten.

Alendronsyra och risedronsyra finns i veckodos 70 mg respektive 35 mg, 1 tablett per vecka. Med veckodos minskas biverkningsrisken för slemhinneretning på matstrupe och magsäck.

Zoledronsyra (Aclasta) 5 mg ges i årlig i.v. infusion. Frekvensen influensaliknande besvär (1-2 dygn i samband med infusionen) är hög i samband vid första dosen (45 %) men avtar med 2:a och 3:e dosen (10 %). Samtliga bisfosfonater har visat god bensparande effekt vid peroral kortisonbehandling.

 

Biverkningar vid bisfosfonatbehandling
 

Bisfosfonat har använts för osteoporosbehandling i över 20 år och allvarliga biverkningar är få. De kliniskt vanligaste biverkningarna av p.o. behandling är retning på matstrupe och magsäck vilket gör att en del patienter istället får behandlas med intravenöst bisfosfonat (zoledronsyra) eller med denosumab.

En begränsning med användning av bisfosfonat är att patienter med sänkt njurfunktion (GFR < 35 ml/min) ej bör behandlas med bisfosfonat. Däremot kan dessa patienter behandlas med denosumab.

Under senare år har ovanligare former av biverkningar vid bisfosfonatbehandling diskuterats. Incidensen av osteonekros i käke (ONJ) hos cancerpatienter (som får stora ackumulerade doser) uppskattas till 1-15 % medan den för osteoporospatienter är nära incidenstalen i den allmänna populationen (0,001 till 0,01 % jämfört med < 0,001 %). Risken för atypisk subtrokantär femurfraktur har beräknats vara förhöjd (3,2-50 fall per 100 000 personår). Befintlig evidens tyder på att risken för atypisk femurfraktur och ONJ med denosumab liknar den för bisfosfonater. Det sammanvägda resultatet mellan risk och nytta med benspecifika läkemedel bedöms dock vara oerhört gott, med tanke på det stora antal osteoporosfrakturer dessa läkemedel förebygger.

 

Behandlingsuppehåll med bisfosfonatbehandling mot osteoporos
 

Läkemedelsverket rekommenderade 2007 att göra behandlingsuppehåll efter 5-6 års behandling med bisfosfonat. Studier har visat att bentätheten förblir relativt oförändrad under lång tid efter behandlingsuppehåll hos patienter som fått bisfosfonat i över 5 år. Fortsatt behandling bör övervägas till patienter med uttalad osteoporos och kotkompressioner samt hos personer med hög dos p.o. kortison.

Det är inte känt om frakturrisken fortsätter att vara låg flera år efter utsättning av bisfosfonat. Särskilt patienter som kraftigt ökat i bentäthet efter 5-6 års behandling med bisfosfonat och ej haft några frakturer bör få ett behandlingsuppehåll och därefter erbjudas ny remiss för kontrollmätning av bentäthet efter 3 år.

 

Denosumab
 

Denosumab blev 2010 godkänt läkemedel med huvudsaklig antiresorptiv effekt med indikation för behandling av postmenopausal osteoporos. Denosumab är en human monoklonal antikropp som ges subkutant en gång i halvåret.

Denosumab ökar bentätheten, och minskar risken för kotfraktur (70 % relativ riskreduktion) och höftfraktur (40 % relativ riskreduktion). I motsats till bisfosfonater kan denosumab ges även till patienter med sänkt njurfunktion, men risken för hypokalcemi bör beaktas om patienter med uttalad njurinsufficiens behandlas. Denosumab fortsätter att öka bentätheten och minska frakturrisken efter 10 års behandling.

 

Östrogen
 

Behandling med östrogen kan förebygga minskningen i bentäthet hos postmenopausala kvinnor.

En samtidig positiv effekt med HRT är minskning av klimakteriebesvär och slemhinneatrofi.

Långtidsbehandling leder till ökad risk för bröstcancer. Senare års studier visar att östrogenbehandling även ökar risken för stroke och hjärtinfarkt. HRT bör därför endast användas som andrahandsval och i korta perioder (mindre än 3 år) som osteoporosbehandling.

 

SERM
 

Det finns idag ett godkänt SERM-preparat (selektiv östrogenreceptormodulator) för behandling av postmenopausal osteoporos. Raloxifen (Evista) minskar risken för kotkompressioner men ej andra frakturer. Raloxifen ökar inte risken för uterusblödningar och minskar risken för invasiv bröstcancer med 72 % efter 4 års behandling av kvinnor med osteoporos.

Raloxifen minskar risken för kotkompressioner men ej andra frakturer.

Viktiga biverkningar är framför allt underbenstrombos, vilket förekommer i samma utsträckning som vid östrogenbehandling av postmenopausala kvinnor.

 

Parathormonanalog
 

Intermittent behandling med parathormonanalogen teriparatid (Forsteo) verkar anabolt genom att stimulera osteoblaster till ökad bennybildning. Preparatet bör övervägas som förstahandsalternativ till patienter med uttalat låg bentäthet (BMD T-score < -3 och multipla kotkompressioner). Rekommenderad behandlingstid är maximalt 24 månader (dock endast subventionerad 18 månader), som följs av behandling med antiresorptivt läkemedel (bisfosfonat eller denosumab). Behandlingen ges som dagliga subkutana injektioner. Kostnaden för preparatet är hög och preparatet bör förskrivas av specialkunniga läkare med stor erfarenhet av osteoporos.

Forsteo är endast rabatterat för kvinnor som haft två kliniska kotkompressioner tidigare och har ett bentäthetsvärde < –3,0 SD i ländrygg eller höft. Kvinnor som ej tolererat bisfosfonatbehandling eller annan behandling kan också övervägas för teriparatidbehandling. Även kvinnor med utebliven effekt av bisfosfonatbehandling kan övervägas för teriparatidbehandling.

Forsteo har även indikation för behandling av kortisoninducerad osteoporos.

 

Kalcium och D-vitamin
 

Samtliga patienter som får aktiv behandling mot osteoporos bör också få substitution med kalcium och D-vitamin. Särskilt viktigt är detta för patienter > 65 år, där andelen med sekundär hyperparatyreoidism är hög. Hos dessa leder kalcium- och D-vitaminsubstitution till sänkning av benomsättningen. Monoterapi med kalcium + D-vitamin bör ej ges om brist saknas. Utred D-vitaminbrist med S-PTH, S-kalcium och S-25-OH-vitamin-D mätning, innan behandling.

 

Höftskyddsbyxor
 

Till äldre med kontraindikationer mot läkemedelsbehandling är det rimligt att behandla osteoporos med kalcium och D-vitaminsubstitution och höftskyddsbyxor. Alla med påtaglig falltendens, exempelvis patienter med Parkinsons sjukdom eller epilepsi, bör övervägas för behandling med fallskyddsbyxor.

Höftskyddsbyxor kan erhållas genom remiss för individuell prövning till hjälpmedelscentral.

 

Preparatöversikt
 

Bisfosfonat

Peroral veckotablett med alendronsyra eller risedronsyra ges på fastande mage minst 30 minuter innan måltid

Zoledronsyra (Aclasta) 5 mg. Ges i en årlig i.v. infusion. Patienten behandlas med paracetamol en dag innan samt under behandlingsdagen för att minska risken för infuensaliknande symptom.

Denosumab (Prolia) ges subkutant en gång i halvåret.


SERM

Raloxifen (Evista) 60 mg x 1.


Teriparatid

Forsteo. Daglig subkutan injektion rekommenderas. Maximal behandlingsperiod 18 månader.


Kombinationspreparat kalcium och D-vitamin:

Kalcipos-D, sväljtablett, 1-2 tabletter dagligen.

Kalcipos-D Forte 1 tablett dagligen.

Calcichew D3, tuggtablett, 1-2 tabletter dagligen.

Cal-D-Vita, brustablett, 1-2 tabletter dagligen.

Ideos, tuggtablett, 1-2 tabletter dagligen.

Kalcipos-D Forte 1 tablett dagligen.

Terapival vid behandling av patienter med hög risk för fraktur (Läkemedelsverket 2007)

PatientkategoriFörstahandsvalAndrahandsvalKommentar
Kvinnor med hög frakturriskBisfosfonat
Kalcium + vitamin D
Denosumab
SERM
Teriparatid
Östrogen
Kalcium + vitamin D
Vid uttalad risk (multipla kotkomressioner och BMT T-score < -3) kan teriparatid övervägas som förstahandsmedel.
Män med hög frakturriskBisfosfonat
Kalcium + vitamin D
Denosumab
Teriparatid
Vid uttalad hypogonadism behandlas patienten med testosteron.
Kvinnor och män med peroral kortisonbehanling > 3 månaderBisfosfonat + kalcium och D-vitamin Behandling insättes vid BMD –1,0 SD.


 

Smärtbehandling
 

Osteoporospatienter utan frakturer är ofta smärtfria. Patienter med spondylos och artros har ofta kontinuerlig smärta med samtidigt ökad bentäthet.

Vid upprepade kotkompressioner utvecklar många kvinnor en svårbehandlad kronisk ryggsmärta. Dessa patienter behöver smärtbehandling med analgetika och sjukgymnastik. Ibland hjälper akupunktur och TNS. I svåra fall med uttalad smärta trots adekvat analgetikabehandling kan i vissa fall transkutan vertebroplastik prövas. Vid detta ingrepp sprutas cement in i kotkroppen.

 

Prevention och icke-farmakologisk behandling av osteoporos
 

Osteoporosutveckling kan motverkas med regelbunden fysisk aktivitet. Både bentäthet, muskelstyrka och balans förbättras. Hos äldre är daglig fysisk träning om 30 minuter ett bra riktmärke.

Socialstyrelsen rekommenderar i nationella riktlinjer om rörelseorganens sjukdomar (2012) individanpassade fallpreventiva åtgärder för äldre i sjukhusmiljö eller vid särskilt boende samt handledd fysisk träning till kvinnor osteoporos eller osteoporosrelaterad kotfraktur.

Undvik eller dosanpassa läkemedel som kan öka risken för fallolycka, såsom bensodiazepiner, för höga doser hypertoniläkemedel, hypnotika och centralt verkande smärtstillande läkemedel.

Rökstopp kan minska risken för frakturer och benförlust. Hos äldre kan hjälpmedel, som glasögon och hörapparat, förbättra balansen.

Särskilt hos växande barn och äldre är ett högt intag av kalcium och D-vitamin viktigt för skelettet. Kvinnor och män som har utvecklat osteoporos (särskilt de som frakturerat) behöver dock i de flesta fall läkemedelsbehandling för att minska risken för nya frakturer.


 


ICD-10

Rubbning i bentäthet och benstruktur, ospecificerad M85.9
Osteoporos, ospecificerad M81.9
Osteoporos efter menopausen M81.0
Annan specificerad osteoporos M81.8
Osteoporos efter menopausen med patologisk fraktur M80.0
Åldersosteoporos efter menopausen med fraktur i torakalryggen M80.0J
Åldersosteoporos efter menopausen med fraktur i ländryggen M80.0K

 

Informationskällor
 

Svenska Osteoporossällskapet:
www.svenskaosteoporossallskapet.se

WHO:Riskberäkning av osteoporosfrakturer:
www.shef.ac.uk/FRAX/

Riksföreningen osteoporotiker:
www.osteoporos.org

Läkemedelsverket:
www.lakemedelsverket.se

SBU:
www.sbu.se

Socialstyrelsen:
www.socialstyrelsen.se

Copyright © Internetmedicin 2016
ID: 360

Kommentera >>
Behandlingsöversikt: Osteoporos, primär

 
 
 
   



Du måste vara inloggad för att skriva ut.
Logga in eller registrera dig gratis här.

Den här sidan kan inte skrivas ut på vanligt sätt.
Använd istället knappen Skriv ut (symbolen med skrivare) uppe till höger på sidan.

Endast registrerade användare har tillgång till utskriftsfunktionen.

Så här registrerar du dig och skriver ut:
1. Registrera dig (kostnadsfritt). Klicka på länken Ny användare uppe
till vänster på sidan och följ instruktionerna.
2. Ditt lösenord skickas till din e-postadress.
3. Logga in.
4. Gå till önskad behandlingsöversikt.
5. Klicka på knappen "Skriv ut" längst upp till höger på sidan.
6. Ett nytt fönster öppnas. Utskriftsdialogen visas, klicka på Skriv ut.








Specialistläkare till ASIH Sollentuna
Praktikertjänst N.Ä.R.A. AB


Smittskyddsläkare och verksamhetschef för Smittskydd och Vårdhygien
Smittskydd och Vårdhygien, Landstinget Sörmland


Specialistläkare till ASIH Täby
Praktikertjänst N.Ä.R.A. AB


Specialist i allmänmedicin samt Specialist i geriatrik
Vårdcentralen Bagaregatan, Nyköping


Vi utökar med fler specialistläkare/överläkare till vårt PTSD team!
Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Psykiatrimottagning Gamlestaden


Specialist och ST-läkare i reumatologi,
NU-sjukvården, Reumatologen, Uddevalla


Specialister i allmänmedicin med handledarintresse
Vårdcentralen Tunafors, Eskilstuna


Sjuksköterskor
Infektions- och Lunkliniken Sörmland, Mälarsjukhuset Eskilstuna


Specialistläkare
Diagnostiskt Centrum Sörmland


Framtidens infektionsavdelning
Karolinska Sjukhuset, Huddinge


Rudans Vårdcentral söker distriktsläkare
Praktikertjänst N.Ä.R.A. AB


Överläkare/ Specialistläkare inom Hud
region Kronoberg


5 specialister i allmänmedicin
Närhälsan, Lindome vårdcentral