annons
annons
Parkinsons sjukdom, bakgrund och behandlingsprinciper
Författare Docent Bo Johnels, Neurocentrum/Annedalskliniken, Göteborg
Granskare Docent Bengt Göran Hansson, Medicinkliniken/Hallands sjukhus, Halmstad
Uppdaterad 2013-05-23
Specialitet Neurologi, Geriatrik
Skriv ut


BAKGRUND

Parkinsons sjukdom är en kroniskt progressiv neurologisk sjukdom som medför ett tilltagande motoriskt och ibland även kognitivt handikapp.

Den drabbar ofta människor i arbetsför ålder även om den är vanligast förekommande hos äldre.

Man uppskattar att det finns cirka 14000 patienter i Sverige. I sällsynta fall (4-5 %) har ärftlighet kunnat påvisas, men orsaken är fortfarande i stort okänd.

Diagnosen ställs vid klinisk undersökning på förekomsten av de typiska symtomen hypokinesi, rigiditet och tremor. Kognitiv störning kan förekomma tidigt. Symtombilden varierar kraftigt mellan olika människor och det finns ett antal sjukdomar med liknande symtom (atypisk parkinsonism). Feldiagnostik är därför vanlig.

Livslängden är obetydligt kortare för patienter med Parkinsons sjukdom än för befolkningens genomsnitt.

Sjukdomens symtom behandlas övervägande med läkemedel och dessa måste väljas och doseringen anpassas individuellt.
Neurokirurgiska metoder används huvudsakligen på yngre med avancerad sjukdom. De är under utveckling och kan komma att ge nya möjligheter i vården av de mest sjuka.

 

Definition av Parkinson sjukdom (PS)


Parkinsons sjukdom är en kroniskt progressiv sjukdom av okänd etiologi.

Den medför ett successivt tilltagande, motoriskt, handikapp. Rörelsehastigheten blir allt långsammare (bradykinesi), startsvårigheter och problem med repetitiva rörelse (skrift, tandborstning m.m.) tillkommer ofta.

Härtill kommer en ofrivillig, ibland smärtsam muskelanspänning (rigiditet, dystoni) och skakningar (tremor) i arm och ben.

Symtomen uppkommer till följd av ett successivt bortfall av dopaminhaltiga nervceller i hjärnan.

Symtomen börjar oftast i ena kroppshalvan för att sedan efter några år uppträda även på andra sidan.

För vissa personer dominerar hypokinesisymtomet. Detta medför att en hand eller fot känns svag och förlorar sin finmotoriska förmåga. Det blir svårt att klara vardagliga saker som att skriva, knäppa knappar, borsta tänderna m.m. Gångförmågan drabbas ofta med startsvårigheter, korta steg och dålig balans.

När hypokinesin sprider sig till resten av kroppen blir all kroppsrörelse tilltagande långsam och motsträvig och patienten får uppamma alltmer av psykisk energi för att klara dagen.

Gången kan komma att blockeras så att man ”fryser fast” utan att kunna ta ett steg.

Den ofrivilliga muskelanspänningen (rigiditet) uppträder vanligen först lokalt i någon kroppsdel (dystoni), ibland med tyngdkänsla eller värk, men sprider sig sedan i kroppen. När den kan konstateras i flera extremiteter och i nacken har den en tendens att överväga i axial muskulatur, dvs intill kotpelaren.
Dystonin överväger något i böjmuskler, vilket medför att kroppen successivt kröks framåt och att man inte längre håller armar och ben raka när man står upp. Därvid uppstår den karakteristiska böjställning (”flexionsdystoni”) som tillsammans med de ofrivilliga skakningar (tremor) som uppträder i armar och/eller ben, gör att sjukdomen ibland kan kännas igen redan på avstånd.

Tremor uppträder till en början vanligen i korta episoder i en arm eller ett ben som är inaktivt.
Skakningen försvinner när man aktiverar extremiteten (”vilotremor”).
Senare kan skakningar uppträda även vid viljemässiga rörelser (”aktionstremor”) och de blir då ett mer påtagligt handikapp.

Kognitiva besvär kan uppträda tidigt och medföra svårigheter i arbete och hem. Det rör sig då ofta om en svårighet att få tillräcklig kraft och konstruktiv förmåga att ordna sin dag (exekutiv dysfunktion). Spatiala problem kan ibland tillkomma.

På senare tid har intresset riktats mot fler "non motor symptoms" av vilka somliga förbättras vid dopaminstimulering, t.ex. sömnrubbning, GI-problem och fatigue.

 

Förekomst i Sverige


Vanligaste insjuknandeåldern är 55-65 år men den kan variera avsevärt. Insjuknande vid cirka 30 års ålder är ej helt ovanligt.

Förekomsten av PS ökar med åldern och är ca 1 procent över 60 år.

Liknande symtom (parkinsonism) förekommer vid ett flertal andra, mer sällsynta basalgangliesjukdomar vilka dock med tiden utvecklar särskiljande symtom, t ex störning av ögonmotoriken, tidigt balansproblem eller svår ortostatisk hypotension. Dessa så kallade atypiska Parkinsonsjukdomar (Parkinson-plus) anses utgöra cirka 15 procent av dem som initialt får diagnosen Parkinsons sjukdom.
 

Länk till PM "Atypisk parkinsonism (Parkinson plus)"


MEDICINSKT VÅRDBEHOV


1. Diagnos


En korrekt diagnos är förutsättningen för ett gott behandlingsresultat.

För en säker diagnos krävs att två av tre symtom i den så kallade ”Parkinsontriaden” (hypokinesi, rigiditet och tremor) kan påvisas samtidigt som skador av annan typ i nervsystemet kan uteslutas. En god symtomreduktion vid l-dopabehandling stärker diagnosen.

De sjukdomar som oftast misstas för PS (”Parkinson-plus syndrom", cerebrovaskulär småkärlssjukdom m.fl.) har ofta en sämre prognos och kräver helt annan behandling.

Insjuknande i unga år bör föranleda särskild specialistutredning, liksom i de fall där levodopabehandling ej ger förväntad symtomfrihet.

Störningar av intellektet (t.ex. trötthet och exekutiv dysfunktion) liksom depression är vanligt vid PS och föranleder speciella åtgärder. För mer information, se:
 

Depression vid Parkinsons sjukdom


2. Medicininställning


I de flesta fall är behandling med levodopa i låg dos (200-400 mg/dygn) att föredra i tidig fas av sjukdomen, eftersom det medger ett återställande av normal (fysiologisk) funktion och att en erhållen tydlig symtomfrihet/symtomlindring minskar risken för feldiagnos. Läkemedlet bör smygas in för att undvika illamående. Ett undantag är de som insjuknar i tidig ålder (30-50 år) vilka anses som specialistfall.

En betydande osäkerhet finns när det gäller hur behandlingen skall inledas för att erhålla bästa resultat på lång sikt men man är överens om att den bör påbörjas så snart tydliga symtom föreligger.

Levodopabehandling är en substitutionsterapi, vilken ger nervsystemet möjligheten till en fysiologisk uppreglering av nervaktiviteten i hjärnan. Detta gäller så länge levodopadosen inte är så hög att patientens förmåga att absorbera och ladda upp bildat dopamin i nervcellerna överskrids.
Om så sker uppkommer sannolikt en ofysiologisk (kaotisk) stimulering av samtliga dopaminreceptorer i hjärnan. Ett typiskt tecken på denna överdoseringssituation är att ofrivilliga rörelser (hyperkinesier) eller psykiska biverkningar (hallucinationer, förvirring) uppträder.

Dopaminagonister är substanser vars effekt härmar den av dopamin i nervsystemet (dopaminhärmare). Behandling med endast dopaminagonister har på lång sikt en mindre benägenhet att förorsaka hyperkinesier och snabba symtomvariationer (”on-off” syndrom). De är dock mindre effektiva än levodopa och har fler biverkningar i högre dos. De flesta patienterna kräver därför tillägg av levodopa efter någon tid.
Kombinationsbehandling med dopaminagonist och låga doser levodopa är en teoretiskt fördelaktig möjlighet.

En annan möjlighet är att begränsa levodopadoserna, och därmed mängden bildat dopamin, genom samtidig behandling med nedbrytningshämmare (rasagilin, selegilin, entakapon). MAO-B hämmare miskar nedbrytningen av dopamin i hjärnan. COMT-hämmare minskar nedbrytningen av levodopa i blodet. Denna åtgärd ökar effekten av givet levodopa och förlänger effekten av varje dos.

Behandlingen vid PS är endast symtomlindrande och den bör därför noga anpassas efter patientens besvär med sikte på frihet från överdoseffekter.

För mer information om läkemedelsbehandling, se:
 

Parkinsons sjukdom, behandlingsmodell


3. Stödjande behandling för förbättrad ADL-funktion (Activities of Daily Living)

  • Sjukgymnastik (fysioterapi) är indicerat i många fall av PS. Uppgiften är dels att korrigera den felaktiga kroppshållningen, gång- och balansträning samt behandling och förebyggande träning vid muskelkramp (dystoni).
    Träning av muskelstyrka, rörlighet och kondition (gruppsjukgymnastik).
    Utprovning av förflyttningshjälpmedel. Stavgång.
     
  • Arbetsterapi inriktas mot handfunktionsstörningen, dysexekutiva problem samt mot det hjälpmedelsbehov som kan finnas vid anpassning på arbetsplatsen och i hemmet för att öka patientens förmåga att klara ADL-moment.
     
  • Neuropsykologiska insatser kan behövas för utredning av kognitiva problem samt för krisbearbetning.
     
  • Dietistrådgivning blir ibland nödvändig, särskilt vid avancerad sjukdom.
    Proteinhaltig föda påverkar läkemedelsupptaget. Genom lämpligt sammansatt föda kan risken för undernäring samt svårigheterna att svälja födan och påverkan på läkemedelseffekten minskas.
     
  • Kuratorsinsatser blir nödvändiga vid några tillfällen under sjukdomsförloppet.
    Typiska frågor är hjälpmedelsfinansiering, hemekonomi, familjerådgivning, vårdbehov i hemmet och ev. förmedling av sjukhemsplacering.
     
  • Försäkringskassan blir ofta inkopplad tidigt med frågor om förändrade arbetsuppgifter, reducerad arbetstid, arbetsträning m.m.
     
  • Patientföreningarna har en viktig stödjande funktion genom att tillhandahålla rådgivning, information om sjukdomen för förbättrad egenvård, psykiskt stöd, biträda vid problem mot sjukvårdande enheter samt genom att verka mot samhällets olika myndigheter för ökad förståelse och anpassning av samhällets hjälpinsatser, så att dessa möter de parkinsonsjukas behov.


4. Kort tids slutenvård


Slutenvård blir ofta nödvändig vid PS. Det kan gälla utredning vid osäker diagnos, bedömning av neuropsykologisk och annan expertis, samt utprovning av speciell behandling som t ex injektionspenna, infusionspump eller stereotaktisk kirurgi.

Medicininställning kan i svåra fall kräva slutenvård.

Slutenvården bör ske vid neurologisk specialistenhet.


5. Långtidsvård


Långtidsvård behövs idag för en mindre del av patienterna, vilka har så stort handikapp att de ej kan vårdas i hemmet. Detta gäller särskilt de patienter som har flera sjukdomar samtidigt (PS + stroke, demens, diabetes etc).

Tillgång till neurologisk och geriatrisk expertis är viktigt för dessa patienter.


 


ICD-10

Parkinsons sjukdom G20.9

 
Sjukskrivning

Länkar till försäkringsmedicinskt beslutsstöd från Socialstyrelsen:
G20 Parkinsons sjukdom

Behandlingsrekommendation
 

Rekommenderad läkemedelsbehandling enligt Läkemedelsverket

Copyright © Internetmedicin 2014
ID: 253


Du måste vara inloggad för att skriva ut.
Logga in eller registrera dig gratis här.

LÄKARE


Områdeschef
Klinisk patologi/cytologi, Danderyds sjukhus


Specialister i Allmänmedicin
Adecco, bemanningsuppdrag över hela Sverige


1-2 ST- läkare
Vårdcentralen Gnesta


Verksamhetschef
Infektionskliniken i Östergötland


Specialistläkare
inom Klinisk fysiologi och Nuklearmedicin !


Specialister i Psykiatri
Adecco, bemanningsuppdrag över hela Sverige


ST-läkare
Infektionskliniken, Trollhättan


Akutläkare
NU-sjukvården, Akutverksamheten


Specialistläkare
BUM Alingsås, Södra Älvsborgs Sjukhus


ST-läkare
Internmedicin



Specialistläkare
Vidarkliniken, rehabilitering


Sektionschef för ST- läkare
Vuxenpsykiatri i Lund


Specialistläkare
Internmedicin


Underläkare
Infektionskliniken, Trollhättan


Beroendeläkare till
psykiatrin i Dalarna

AT-LÄKARE

Underläkare
Infektionskliniken, Trollhättan


ST-läkare
Infektionskliniken, Trollhättan
SJUKSKÖTERSKOR

Stomiterapeut/ Sjuksköterska
Kirurgkliniken i Falun


Uroterapeut
Kirurgkliniken, Falun


Verksamhetschef
Infektionskliniken i Östergötland
ÖVRIGT

Sektionschef för ST- läkare
Vuxenpsykiatri i Lund
annons
annons