Internetmedicin.se använder cookies för att kunna erbjuda en så bra tjänst som möjligt. Läs mer

annons
Proktologi, allmänt
Författare Professor, överläkare , Kirurgiska kliniken/Akademiska sjukhuset
Docent , Kirurgi/Stockholm
Granskare Professor Joar Svanvik, Kirurgiska kliniken/Universitetssjukhuset i Linköping
Uppdaterad 2017-07-19
Specialitet Kirurgi, Gastroenterologi
Skriv ut
annons



BAKGRUND
 

Proktologi är läran om sjukdomar och funktionsrubbningar i ampulla recti, analkanalen och den perianala vävnaden.

För att kunna behandla dessa patienter krävs grundläggande kunskaper i anatomi och fysiologi.


 

ANATOMI
 

Området delas i två områden, ampulla recti och analkanalen, som skiljs åt av analringen.

 

Ampulla recti

  • Ampulla recti (AR) utgör den nedersta extraperitoneala delen av rektum och består av ett yttre, ett inre lager glatt muskulatur och slemhinna.
  • Det inre muskellagret bildar i övergången till analkanalen m. sphincter ani internus.
  • Den yttre slutar vid analkanalens övre del.
Proktologiallmänt.2-psd.jpg



Analkanalen

  • Analkanalen (AK) är hos vuxna ca 2-5 cm lång.
     
  • Övre delen är beklädd med cylinderepitel och nedre med skivepitel.
     
  • Gränsen mellan dessa utgörs av linea pectinata (linea dentata), som ligger ca 2-3 cm ovan analöppningen. Den markeras av Cryptae Morgagni och papillerna (se bild).
     
  • Kryptorna mynnar i epitelklädda gångar vars funktion är okänd.
     
  • AK övre 2/3 omsluts av 2 muskelgrupper - den inre m. spincter ani internus och den yttre m. puborectalis och m. sphincter ani externus djupa portion. Den nedre 1/3 omsluts av m. sphincter ani externus nedre del (se bild).
     
  • Den interna sfinktern är en fortsättning av det cirkulära glatta muskellagret i tjocktarmen/rektum.
     
  • M. sphincter ani externus och m. puborectalis är tvärstrimmiga muskler.
     
  • Den externa sfinktern innerveras via pudenalisnerverna från de fjärde sakralrötterna och puborectalis genom separata grenar från sakralrötter 3 och 4.
     
  • Analringen bildas av m. puborectalis.
Proktologiallmänt1.gif




FYSIOLOGI
 

  • AR (ampulla recti), reagerar endast på stimuli som genereras vid påfyllning och tryckökning. Den är okänslig för beröring och smärta.
     
  • Innehållet i rektum förs framåt genom propulsion (frammatning av innehåll) och krystning.
     
  • AK (analkanalen) har, till skillnad från AR, stor känslighet för smärta och beröring.
     
  • Den externa sfinkterns tvärstrimmiga muskulatur har två typer av aktivitet - tonisk och fasisk.
     
  • Den toniska aktiviten pågår även när musklerna är i vila och styrs via en spinal reflex och påverkas ej av tvärsnittslesioner i medulla spinalis (de försvinner dock vid sakralblockad). Den toniska aktiviteten upphör vid en kraftig tryckstegring i ampullen.
     
  • Den fasiska aktiviteten utlöses via en spinal reflex eller volontärt vid knipning.
     
  • Vid distension av ampullen, genom påfyllning, relaxeras den interna sfinktern. Det medför att trycket i den övre delen av analkanalen sjunker. Detta möjliggör en distinktion av innehållets karaktär genom att innehållet kommer i kontakt med de fria nervändslut som finns i översta delen av analkanalen. På detta sätt kan individen förnimma om innehållet i rektum är gas, jös eller fast avföring. Analkanalen hålls i detta läge stängd av den tvärstrimmiga muskulaturen.
     
  • Tryckstegring i ampullen vid ökat intrabdominellt tryck - nysning, hoststöt - sker utan att individen märker det. Den kontraktion i den tvärstrimmiga muskulaturen som sker reflektoriskt, upplevs däremot.
     
  • När trycket i ampullen genom påfyllning blir tillräckligt högt blir individen medveten och känner sig "nödig".

Defekationen

  • Förutsättning för defekation är att både den interna sfinktern och de yttre tvärstrimmiga musklerna relaxeras. Detta sker när det intraabdominella trycket exv, genom krystning, blir tillräckligt högt. Samtidigt måste den volontära kontraktionen i den tvärstrimmiga muskeln upphöra. Vid passage av feces genom analkanalen upphör den fasiska aktiviteten reflektoriskt.
     
  • När defekationen upphör avslutas denna med en reflektorisk kontraktion av externa sfinktern och puborectalis som återför den interna sfinktern, vilken kontraheras långsamt, till stängt läge.


SYMTOM
 

Blödning
 

Blödning är det vanligaste symtomet. Den typiska blödningen är röd-ljusröd och uppträder i samband med defekation, antingen som del i fekalierna eller som färskt blod på pappret när individen torkar sig.

Blödningen är i de flesta fall måttlig, men kan vid exempelvis inklämning av hemorrojder vara excessiv. Vid anamnesupptagandet är det viktigt att analysera storlek och karaktär av blödningen. Färgen kan vara vägledande när det gäller att fastställa från vilken nivå blödningen kommer.

Blödning som uppstår i analkanalen är mörkröd-ljusröd. Om den kommer från ampullen kan den vara röd men är ofta blandad med fekalier eller uttapetserar dessa. Kommer blödningen ovan rektum kan den vara mörkröd om den är riklig (som exempelvis vid kolondivertikelblödning eller blödning från angiodysplasier), men som regel blir färgen alltmer brunröd ju högre den kommer. Vid inflammatoriska tarmsjukdomar som ulcerös kolit och Mb Crohn är blödningen oftast uppblandad med slem och diarré.

Tumörer - vid cancer recti och cancer ani är blödningen oftast måttlig.
Som regel gäller att maligna sjukdomar blöder litet men konstant.
Benigna sjukdomar blöder oftast intermittent och kan hos enstaka patienter blöda rikligt.

 

Smärta

Den typiska anala smärtan uppträder i samband med defekation och avtar successivt efter denna. Smärtan är oftast dov, molande och kontinuerlig.

Smärtan är vid analfissur, analhematom, proctalgia fugax och proktit lokaliserad till analöppningen, medan den vid analabscess och coccygodyni är lokaliserad utanför analöppningen.

 

Flytning

Flytningen är ofta brunfärgad av fekalier i ampullen.
Det är viktigt att skilja analt läckage från analinkontinens. Vid inkontinens tömmer sig okontrollerbart gas och eller fekalier ur analkanalen.

Det anala läckaget uppkommer i de flesta fall till följd av interposition av analslemhinna i analkanalen och förekommer vid analprolaps, hemorrojder, rektalprolaps och vid rektalinvagination.

Vid analfissur beror anala läckaget på defekt förslutningen av analkanalen. Fissuren fungerar som ett dike genom vilket slem kan rinna ut.

Flytningen är i de flesta fall måttlig men leder till klåda, vilket ofta är det symtom patienten söker för.

Analfistel leder också till flytning men då från den yttre fistelöppningen.

 

Klåda

Klåda eller pruritus ani uppkommer vanligen av flytning och är ett delsymtom vid analprolaps, hemorrojder, rektalprolaps och rektal invagination

Klåda förekommer också vid eksem.

 

Inkontinens

Inkontinens innebär regelbundet återkommande episoder av oförmåga att kontrollera gas och eller avföringstömning. Fullständig kontinens kräver, förutom normal muskelfunktion i analkanalen, att individen kan skilja på gas och fast innehåll vid nödighet och vid behov "sila ut" gasen utan läckage av tarminnehåll.

För normal analfunktion krävs att individen blir medveten om fyllnad i ampullen, d v s att defekationsbehov registreras i CNS, att den tvärstrimmiga muskulaturen reflektoriskt kontraheras när trycket ökar i ampullen, att analkanalen i vila hålls stängd - främst genom den interna sfinktern - och att sensibiliteten i analkanalens övre del möjliggör distinktion av innehållets karaktär. Rubbningar i någon eller några av dessa funktioner kan leda till inkontinens.

Inkontinens uppkommer till följd av:
 

  • Nedsatt sensibilitet i ampullen (uppkommer vid fekalom och efter kirurgiska ingrepp). Sjukdomar eller skador på CNS, medulla spinalis eller perifera nerver (kan förekomma vid bibehållen sensibilitet i regionen).
     
  • Skador på sfinktermuskulaturen.

    Den vanligaste anledningen till nedsatt tonus i den interna sfinktern är uttänjning till följd av rektalprolaps eller rektal invagination. Isolerade skador på interna sfinktern leder vanligen till gasinkontinens.

    Isolerade skador på den externa sfinktern uppkommer vid ruptur i samband med förlossning eller som en följd av analfisteloperation. De flesta av dessa skador leder inte till inkontinens men till visst analt läckage.

    Skador på puborektalismukeln leder till inkontinens för såväl gas som feces. Orsaken till skadan är vanligen kirurgisk. Vid höga analfistlar finns viss risk för att såväl den externa sfinktern som puborektalis skadas.
     
  • Försämrad sensibilitet i och mekanisk dilatation av analkanalen p g a distension framförallt vid rektalprolaps eller rektal invagination.
     
  • Medfödda missbildningar (analatresi).

Obstipation

Obstipation är ett vanligt symtom och innebär att patienten sällan går på toaletten, att avföringen är hård eller att man upplever svårigheter att tömma rektum.

Hos en del patienter förekommer s k rektum-obstipation då patienten känner starkt defekationsbehov men inte kan tömma ampulla recti eller att trots att ampullen är fylld utlöses inga defekationsträngningar.

Det är viktigt att skilja mellan kolon- och rektumobstipation. Vid kolon-obstipation är tarmen "lat", ingenting händer och patienten kan gå dagar, eventuellt veckor, utan att känna trängningar. Vid undersökning är oftast ampullen tom. Symtomen förutom obstipation, liknar i många fall colon irritabile och ger uppkördhetskänsla.

I de fall patienten inte känner nödighet trots innehåll betecknas tillståndet som "dyschezia recti" och beror på att den normala medvetenheten om fyllnad och defekationsbehov inte uppstår, vilket är vanligt hos senila patienter. Ofta leder detta till fekalombildning. Vid dyschezia recti fungerar i allmänhet kolon normalt men fekalier ansamlas i ampullen vilket kan konstateras vid rektalpalpation då man också kan känna en extremt stor ampull.

Hos yngre patienter kan tillståndet uppstå vid ständigt undertryckande av defekationsbehovet vilket leder till kronisk dilatation av ampullen och därigenom försämrad sensibilitet.

Vid rektumobstipation som orsakas av hinder i utloppet, anger patienten starka behov av att tömma tarmen men kan inte då "något sitter i vägen" alternativt upplever de en ofullständig tömning. Ett vanligt tillstånd hos kvinnor är proktocele som kan leda till denna känsla. En annan orsak är paradoxal puborektaliskontraktion då puborektalismuskeln ej relaxerar vid tömning utan istället kontraheras vilket försvårar tömning.


 

UNDERSÖKNING


Undersökning omfattar, förutom anamnes, inspektion, palpation, rekto-och proktoskopi. För undersökningarna krävs en höjbar brits, en stark undersökningslampa, salva för rektal exploration och smärtstillande gel, engångshandskar, proktoskop och rektoskop med tillhörande ljuskälla, sug och torkar. Möjlighet att ta biopsi bör finnas. Tillgång till diatermi är en fördel om blödning skulle uppstå efter provexcision.

 

Inspektion

Inspektion, innefattar analöppningen och crena ani med närliggande hudavsnitt. Yttre hemorrojder eller analprolaps, ibland i kombination med eksem är vanliga fynd.

Kondylom, fissurer, fistelöppningar, analpolyper och tumörer kan också diagnostiseras vid inspektion. Vid akuta smärttillstånd kan analhematom eller en analabscess ses. Hos inkontinenta patienter finner man ofta att analöppningen inte sluter sig helt och hos en del av dessa syns, även utan att patienten krystar, en rektalprolaps.

 

Palpation

Palpation utförs lämpligen med höger pekfinger. Redan vid införandet av fingret kan sfinktertonus noteras. Patienter med analfissur eller andra smärtsamma tillstånd i analregionen, kontraherar analöppningen kraftigt inför palpationen. Bedövningssalva kan underlätta palpationen.

Undersökarens finger skall sedan föras in försiktigt och analkanalen palperas med fingertoppen. Normalt känns slemhinnan slät och mjuk.

Vid den fortsatta palpationen av analkanalen är det angeläget att fastställa funktionen i analmuskulaturen. Fingret förs då in i ampullens nedre del, i höjd med analringen, och vrids bakåt. Samtidigt ombeds patienten knipa och vid normal funktion i den tvärstrimmiga muskulaturen känns då tydligt hur puborectalismuskeln kontraheras och hur undersökarens finger förs framåt. Sfinkterfunktionen är mer beroende av kontraktionsförmågan än av vilotonus.

Palpation av ampullen är viktig. Ungefär 40 % av all cancer i kolon-rektum sitter inom fingrets och nära 70 % sitter inom rektoskopets räckvidd (20 cm). Tumörer i rektum skall alltid misstänkas vara cancer.

Vid rektalundersökning av kvinnor kan man ibland känna hur portio uteri buktar in i främre rektalväggen som en hård fast och rörlig resistens. Denna resistens är då, till skillnad från rektaltumörer, alltid täckt av slemhinna.

Vid palpation av ampullen hos kvinnor bör försök göras för att fastställa om det föreligger ett proktocele. Efter att puborectalisfunktionen prövats, vrids fingret framåt och pressas mot rektums framvägg. Normalt känns denna fast och ger inte efter. När det finns ett proktocele känns en svaghet i framväggen och om proktocelet är stort, kan man med fingret i detta, få den bakre vaginalväggen att bukta ut genom introitus vaginae.

 

Rektoproktoskopi

Rekto-proktoskopi skall alltid utföras på patienter med proktologiska symtom. Patienterna bör inte rutinmässigt ordineras lavemang före undersökningen, slemhinnan blir då ofta rodnad vilket försvårar diagnostik av exempelvis proktit. Däremot är det klokt att be patienten tömma tarmen före undersökningen. Om det finns rikligt med scybala i tarmlumen kan patienten ges ett mindre lavemang (ex ett klyx, resulax eller något annat preparat) för att rensa tarmen. Den därpå följande rektoskopin kräver då att man har en sug tillhands.

Tekniken vid rekto-proktoskopi varierar. Många föredrar, främst av hänsyn till patienten, att fullfölja undersökningen med patienten i bibehållet vänster sidoläge. Nackdelen med detta läge är att det ofta är svårt att inspektera tarmen upptill 20-25 cm vid rektoskopi. Andra lägen förekommer också, t ex gynläge eller stående på knä med ändan uppåt.

Genomförande av rekto-proktoskopi

Analkanalen skall alltid palperas före rektoskopin för att utesluta förändringar. Tekniken vid rektoskopi varierar beroende av om patienten ligger på sidan eller är placerad knästående på undersöknngsbritsen. Efter palpationen skall rektoskopin genomföras. Rektoskopet med dess mandräng införes genom analkanalen cirka 6-7 cm, ej längre. Rektoskopspetsen riktas mot naveln. Mandrinen avlägsnas och ljuskällan kopplas.

Genom rektoskopet ser man då rektums framvägg och inget tarmlumen. Rektoskopet vinklas därefter bakåt genom att skaftet förs framåt och förs in i tarmlumen och följer rektums förlopp utmed sacrum. Det går i allmänhet att föra in rektoskopet 10-12 cm, därefter försvinner tarmlumen och slemhinna täcker synfältet.

Om det är svårt att hitta lumen brukar det hjälpa att man backar instrumentet och gör en liten luftinblåsning - lumen brukar då ses - sedan kan man försöka på nytt.

Observera att rektoskopet aldrig får pressas in, eller föras in i blindo. Tarmlumen måste alltid ses. Går inte detta - avbryt undersökningen!

En normal rektoskopi bör leda till att 15 cm av rektum, inkluderande analkanalen, kan inspekteras. Ibland kan undersökningen förenklas genom att luft blåses in, vilket kan göra att tarmlumen spänns ut.


Fynd vid rektoskopi

Normal slemhinna är ljusröd-gulröd till färgen. Ibland är slemhinnan lätt rodnad vilket kan ha framkallats av att patienten är generad. På samma sätt som vissa människor har lätt för att rodna i ansiktet finns det de som vid stress reagerar med rodnad av tarmslemhinnan.

Slemhinnans tjocklek går att bedöma: Normalt ser man hos de flesta patienter tydliga blodkärl genom slemhinnan och mest uttalade i ampullens övre del. Om kärlteckningen saknas behöver inte detta innebära sjukliga förändringar. Men om den syns visar detta att slemhinnan är normaltjock.

 

Rektoskopi vid pågående blödning

Om patienten har en kraftig pågående röd-mörkröd blödning per rektum, är det av största vikt att fastställa blödningskällan.

Slemhinnan i rektum undersöks noggrant, slemhinnan antingen sugs eller torkas ren från blodrester. Om ingen påvisbar blödningskälla syns distalt, rör det sig sannolikt antingen om en blödning från divertiklar eller från angiodysplasier. Skulle blödningskällan gå att påvisa, kan eventuell åtgärd (omstickning eller diatermi eller injektion med adrenalin) vidtas.

 

Proktoskopi

Proktoskopi skall alltid genomföras och lämpligen efter rektoskopin. Smärre förändringar i nedre delen av rektum är svåra att se vid rektoskopi, men kan enkelt visualiseras vid proktoskopi. Proktoskopet införs med dess skaft riktat mot patientens ryggsida och hålls med vänster hand. Höger hand blir därigenom fri för behandling av hemorrojder eller analprolaps som kan göras i samma seans som undersökningen.


Fynd vid proktoskopi

Vid proktoskopi kan nedre delen av ampulla recti, analkanalen och den yttre analöppningen inspekteras.
I ampullen kan alla de förändringar som ses vid rektoskopi urskiljas. I övre delen av analkanalen kan hemorrojder eller analprolaps diagnostiseras och eventuellt behandlas.

Det är värt att notera att smärtkänsligheten är stor i analkanal och hud, varför alla provtagningar måste göras antingen i lokalanestesi (lämpligen 0,5-1 % lidocain med adrenalin) eller i narkos.

 

Sigmoideoskopi

Sigmoideoskopi görs med ett fiberendoskop. Fördelen med denna undersökningsteknik är att den ger god visualisering inte bara av ampulla recti utan även av rektum och nedre delen av sigmoideum. För vana endoskopister kan hela sigmoideum och även descendens inspekteras. För patienten är undersökningen många gånger mindre obehaglig än rektoskopi som ju utförs med ett stelt instrument.

Nackdelen med undersökningen är dels kostnaderna som är förenade med instrumentanskaffandet, och dels att undersökningen kräver stor fiberendoskopisk vana. Undersökningen tar i de flesta fall längre tid än en rektoskopi och bör därför sparas för de patienter där oklara förändringar konstaterats i nedre delen av kolon vid röntgen och som sitter ovan rektoskopets räckvidd i rektum.

 

Koloskopi

Koloskopi ger vid en fullständig undersökning, d v s där hela kolon inspekterats stora fördelar framför kolonröntgen. Små slemhinneförändringar kan upptäckas, provexideras eller tas bort i sin helhet. Större förändringar som t ex misstänkta cancrar kan provexideras. Inflammationer kan ses och bedömas, vilket inte alltid är möjligt vid kolonröntgen.

Nackdelarna vid koloskopi är att det krävs stor vana hos undersökaren. Undersökningen upplevs ofta av patienterna som besvärligare och kräver oftast sedering och en viss övervakning.

 

Kolonröntgen

Kolonröntgen är indicerad hos de patienter vars blödning eller förändrade tarmsymtom inte förklaras av fynden vid rektoskopi eller koloskopi. Detta gäller fr a patienter över femtio år där tumörsjukdomar i kolon är vanliga.

Vid inflammatoriska tillstånd bör fullständig koloskopi alltid utföras.

Vid diagnostiserad cancer i rektum är det regel att kolonröntgen skall göras då synkrona cancrar förekommer.

 

Ultrasljudsundersökning (UL)

Genom att införa en ultraljudssond i analkanalen kan muskulaturens tjocklek bedömas. Förlopp av fistelgångar i förhållande till muskulaturen går också att fastställa. Detta gör att fistulografi (se avsnittet om anal-och rektalfistlar) fått mindre betydelse.

Stort värde har UL när det gäller att fastställa eventuella sfinkterskador post partum. Liksom i utredningen av analinkontinens.

En ytterligare fördel är att undersökningen är smärtfri.

 

Laboratorieundersökningar

Laboratorieundersökningar är endast indicerade om det finns malignitets-misstanke.

Vid inflammatoriska tarmsjukdomar av mer generell art bör fullständigt lab-status inkluderande leverprover göras.

Provtagning för bakteriologisk odling bör göras efter incision/excision av analabscess. Vid misstanke på könssjukdom (exempelvis gonorré) bör odling tas även från ampullen. I dessa fall ses i allmänhet ett gulgrönt smetigt innehåll i ampullen.

 

Vävnadsprov

Vävnadsprov för patologisk anatomisk diagnos skall alltid tas när förändringar diagnostiseras i analkanalen, ampullen eller rektum. Innan vävnadsprovet tas är det viktigt att försäkra sig om att patienten inte behandlas med blodförtunningsmedel eller tidigare haft ökad blödningstendens. Skulle så vara fallet bör patienten remitteras till sjukhus med möjligheter att intervenera om en större blödning skulle uppstå efter provexcisionen.

Förändringar ovanför analringen, i ampullen eller i rektum, kan provexcideras utan bedövning. Provexcisionen utförs med lämplig biopsitång alternativt skärs en vävnadsbit ut. Biopsin skall omfatta alla vägglagren och det är klokt att ta minst tre bitar från det suspekta området. Preparatet fixeras i formalin.

Riskerna vid provexcision är blödning och perforation. En mindre blödning uppstår alltid på biopsistället. Den brukar upphöra, eventuellt efter att man med en tork fästad på biopsitången tryckt på tagstället någon minut. Om torken dränks in i adrenalinlösning, förbättras blodstillningsförmågan.

Någon enstaka gång är blödningen stor och upphör inte efter kompression. Man kan då nödgas antingen sticka om botten på tagstället med en sutur eller bränna det blödande området med diatermi.

Perforation som leder till peritonit till följd av biopsi vid rektoskopi har rapporterats, men är ytterst sällsynt. Perforationen uppkommer alltid vid biopsi ovan peritoneums omslagsrand, d v s cirka 8-10 cm ovan anus. Det innebär att det är riskfritt att ta biopsier nedom den nivån. Risken för perforation är alltid mindre om biopsi tas inom rektums dorsala omfång där man inte riskerar att komma ut i bukhålan.


 


KIRURGISKA INGREPP


Ett flertal sjukdomar i och kring analöppningen kräver operation. Många av dessa operationer går att utföra polikliniskt och i lokalbedövning. Andra, som exempelvis behandling av analabscess, kräver för att ingreppet skall bli rätt och tillräckligt omfattande utfört, narkos.

Vid polikliniska ingrepp kring analöppningen kan patientens läge på operationsbordet vara av avgörande betydelse för åtkomsten av den förändring som skall behandlas. Det s k Trendelenburgläget innebär att patienten ligger på rygg med bägge benen flekterade i knäna och i höftlederna. Detta kräver benstöd. Det är från detta läge som beskrivningen av de olika sjukliga förändringarna i analöppningen görs. Patientens analöppning delas in efter klockans visare och uppåt buken blir klockan 12, åt ryggsidan blir klockan 6.

Som alternativ till Trendelenburgläge kan det s k "Jack knife" läget användas. I dessa fall läggs patienten på mage och operationsbordet viks kraftigt nedåt i höjd med patientens höftleder. Fördelen med detta läge är att det är lätt att komma åt analöppningen.

 

Lokalbedövning

Ingrepp i anala regionen kräver alltid bedövning. En del ingrepp kan göras med enbart lokalanestesi. För att undvika efterblödning är det oftast bäst att använda
ett lokalbedövningsmedel som innehåller adrenalin. Exempelvis xylocain-adrenalin.

Efter att bedövningen har släppt brukar de flesta patienter ha betydande smärtor om en excision av analvävnad gjorts. Smärtan brukar vara något eller några dygn efter operation. Det är därför viktigt att patienten får reda på detta före operation och att det är ”normalt”. Patienten bör få något kraftigt analgetikum utskrivet.

 

Kirurgiska principer vid anala ingrepp skiljer sig från andra ingrepp

  • Operationsområdet sys inte ihop. Anala sår som lämnas öppna sekundärläker utan sårinfektion trots att rikligt med tarmbakterier finns på sårytan. Sår i analregionen som sutureras blir ofta infekterade och måste behandlas med suturtagning och lämnas öppna.
     
  • Även mycket omfattande excisioner sekundärläker med minimala ärrbildningar. I samband med analfisteloperation kan man tvingas excidera handflatestora hudpartier, som alltid läker även om det kan ta två till tre månader.
     
  • Ett öppetstående sår omges alltid av en rodnad zon som beror på kapillär dilatation vilken leder till hyperemi. Denna rodnad skall inte tolkas som infektion och göra att patienten ges antibiotika. Den ingår i den normala läkningsprocessen liksom det rosa till gul-gröna avslag som alltid uppkommer och som samlas upp i lämpligt förband.
     
  • Efter operation behövs inga särskilda sårrengöringsmedel eller förband. Bästa rengöringen efter toalettbesök är spolning med vatten. Enklaste förband, främst för att skydda underkläderna från sårläkningssekret är en vanlig dambinda.
     
  • Anala sår ger p g a sin storlek många gånger ett kraftigt avslag som fuktar och macererar huden och leder till irritation och klåda. En hudskyddssalva (ex zink-, Silon- eller Inotyolsalva) runt (ej i) såret kan då minska symtomen.
     
  • Anala ingrepp framkallar reflektoriskt en rektal tarmparalys som innebär att patienten oftast inte känner nödighet under 2-3 dagar efter operation. För att förhindra att fekalierna är hårda, vilket ökar smärta vid defekation, finns det skäl att ge patienten ett milt laxermedel, exempelvis ett bulkmedel under någon tid efter operation.
     
  • Patienten är ofta orolig för att "såret skall spricka upp". Detta kan normalt inte ske och några inskränkningar i fysiska aktiviteter är därför inte nödvändiga. Däremot upplever patienterna att såret skaver, vilket brukar hämma alltför excessiva aktiviteter.
     
  • Sjukskrivning av sårläkningskäl är ej nödvändig. Vid kroppsarbete är oftast öppna sår besvärande framförallt genom den rikliga vätskningen och kan vara aktuell under 14 dagar – flera månader beroende på läkningsförloppet. Vid stillasittande arbete kan också sjukskrivning vara motiverad eftersom det många gånger gör ont att sitta. Smärtkänslan kan minskas om patienten använder en uppblåsbar gummiring som "ändring".


ICD-10

Ulcerös proktit K51.2
Pruritus ani L29.0
Obstipation K59.0

 

Sjukskrivning

Länkar till försäkringsmedicinskt beslutsstöd från Socialstyrelsen:

K51 Ulcerös kolit

K59 Andra funktionsrubbningar i tarmen

Copyright © Internetmedicin 2017
ID: 1243

Kommentera >>
Behandlingsöversikt: Proktologi, allmänt

 
 
 
   



Du måste vara inloggad för att skriva ut.
Logga in eller registrera dig gratis här.

Den här sidan kan inte skrivas ut på vanligt sätt.
Använd istället knappen Skriv ut (symbolen med skrivare) uppe till höger på sidan.

Endast registrerade användare har tillgång till utskriftsfunktionen.

Så här registrerar du dig och skriver ut:
1. Registrera dig (kostnadsfritt). Klicka på länken Ny användare uppe
till vänster på sidan och följ instruktionerna.
2. Ditt lösenord skickas till din e-postadress.
3. Logga in.
4. Gå till önskad behandlingsöversikt.
5. Klicka på knappen "Skriv ut" längst upp till höger på sidan.
6. Ett nytt fönster öppnas. Utskriftsdialogen visas, klicka på Skriv ut.








Överläkare/specialistläkare inom Barn- och ungdomspykiatri
Skaraborgs Sjukhus, M6, BUP Läkare


Just nu söker vi dig som är specialist i allmänmedicin!
Bohuspraktiken, Bohus Centrum


Distriktsläkare
Heby Vårdcentral


Distriktssköterska på vårdcentral
Primärvårdens vårdcentraler i Uppsala län


Specialist allmänmedicin och ST-läkare
till hälsocentralerna Söderhamn och Linden


Leg. läkare med erfarenhet från primärvården
KRY


Specialist allmänmedicin och ST-läkare
till hälsocentralerna Arbrå, Baldersnäs och Kilafors


Specialist allmänmedicin och ST-läkare
till hälsocentralerna Hudiksvall och Nordanstig


Arbeta som läkare hos Min Doktor
Min Doktor


Överläkare/ specialistläkare
till VO AnOpIVA i Helsingborg och Ängelholm


Specialistläkare/Överläkare (LUS)
till Klinisk mikrobiologi, Lund


Enhetschef
till Operationsavdelningen i Helsingborg


Vi tar emot remisser för kardiologisk konsultation och klinisk fysiologi. Korta väntetider
Stockholm Heart Center


Just nu har vi flera lediga tjänster på hel- eller deltid. Även i Mali.
Försvarsmakten


Överläkare/Specialistläkare
till Hudmottagningen i Helsingborg

annons
annons