| Maneter, alger och giftiga havslevande djur |
 |
Uppdaterad: 2010-06-28 |
|
|
|
|
|
|
Docent Kai Knudsen, Anestesidivisionen/SU/Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Granskad av: Docent Bengt R. Widgren, Akut och Olycksfallsmottagningen/SU/Sahlgrenska Universitetssjukhuset
|
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
| [MARIN TOXIKOLOGI] [MANETER] [ALGER] [HAVSANEMONER, KORALLER OCH NÄSSELDJUR] [ELDMASKAR (BRISTLE WORMS/FIRE WORMS)] [BLÅMUSSLOR] |
|
|
Ett stort antal fiskar, blötdjur, anemoner och andra marina organismer kan utlösa en toxisk reaktion vid kontakt med människa. Av havets cirka 27 300 kända arter bedöms omkring 1 700 som mer eller mindre giftiga. Det är fler än alla kända giftiga ryggradsdjur tillsammans. Cirka 9000 olika arter är nässeldjur s k cnidaria, benämnt från grekiskans ”stinga”. Till gruppen cnidaria hör maneter, koralldjur och hydror. Alla nässeldjur är en typ av rovdjur som lever på att tillfångata och äta byten.
Man beräknar att cirka 80 000 människor varje år drabbas av olika åkommor orsakade av giftiga havsdjur. Flertalet av dessa utgörs av hudirritation efter kontakt med nässelceller (nematocyster) då ett inflammatoriskt toxin frisatts från nässeldjur.
Detta PM beskriver de vanligaste giftiga organismerna, undantaget fiskar, som finns i svenska vatten och några av dem vi kan komma i kontakt med på exotiska breddgrader. Det blir allt vanligare att svenskar dyker eller badar i tropiska vatten och exponeras för olika giftiga marina arter.
För mer information om giftiga fiskar, se:
|
Länk till översikt om "Fjärsingstick och andra giftiga fiskar"
|
|
Ett antal olika maneter (Scyphozoa) förekommer naturligt i svenska havsvatten. Längs västkusten, i Kattegatt och Skagerack, förekommer öronmanet, röd brännmanet och blå brännmanet. Även kompassmanet och lungmanet kan ses. Av dessa förekommer endast öronmanet i Östersjön.
I våra farvatten är det främst röd brännmanet som ger upphov till skador, men även blå brännmanet och kompassmanet har nässelceller som kan ge upphov till hudirritation. De i Sverige förekommande maneterna förorsakar i stort sett alltid enbart lokala symtom i form av en brännskadeliknande hudirritation. I tropiska länder finns betydligt mer toxiska maneter som kan orsaka generella symtom förutom uttalade lokalsymtom.
|
BAKGRUND
Maneter är en typ av ryggradslösa, mjuka nässeldjur som i huvudsak består av bundet vatten med ett geléliknande skal. Överdelen av manetens kropp kallas klocka och under klockan sitter flera munarmar och tentakler. Från klockan hänger ett stort antal bränntrådar.
Maneter simmar fram genom rytmiska sammandragningar av klockan, vilket orsakar en propulsiv jetstråle, men i huvudsak följer maneterna passivt vattenströmmarna. De långa tentaklerna trålar efter kroppen och har till uppgift att fånga byten som bränns, sönderdelas och digereras till föda.
Maneterna förekommer framför allt under sommaren och hösten i svenska havsvatten. Maneter lever i två faser, först som polyper fastvuxna till botten och härefter som fritt simmande djur, medusor. Den fritt simmande fasen inleds under våren när maneten knoppas av från sin polypösa fas, härefter lever maneten i medusaform i cirka ett år.
Röd brännmanet kallas på engelska för "Lejonmansmanet" – Lion's mane jellyfish, vilket talande beskriver utseendet. Den största röda brännmaneten som hittats hade en diameter på 2,3 meter och 36,5 meter långa trådar. Väldigt stora röda brännmaneter förekommer mest ute i öppet hav på Atlanten, invid kusten blir de sällan mer än 50 cm i diameter. Normal storlek är cirka 20-30 cm i diameter. Röd brännmanet trivs i kallt vatten. Om vattentemperaturen stiger för mycket (> 20 grader) drar sig maneten ner på djupare vatten.
|
KLASSIFIKATION
Det finns runt 200 olika typer av maneter (Scyphozoa), varav runt 14 arter i Sverige. Dessa indelas i fyra huvudgrupper (för bilder, från www.uwphoto.no, på respektive manet var god klicka på rödmarkerade namn nedan):
|
|
|
Bland de giftigaste arterna runt om i världen finns Portugisisk örlogsman (Blåsmanet, Physalia physalis, eng. Man-of-War), Kubmaneten (Chironex fleckeri) och Irukandjimaneten (Carukia barnesi). Dessa maneter orsakar varje år massvis av svåra sting ("stingers") med allvarliga förgiftningstillbud, till och med dödsfall. Se ytterligare information om respektive manet nedan.
|
Portugisisk örlogsman (Blåsmanet)
Den portugisiska örlogsmannen (Physalia physalis) har stor spridning i tropiska och varmtempererade hav, vanligast är den utanför Floridas kust och sydost i den mexikanska golfen. Blåsmaneten är egentligen inte en äkta manet, scyphozoa utan manetliknande och kategoriseras som hydrozoa. Den finns också längs Afrikas kuster och en närbesläktad art förekommer i Australien (Physalia utriculus). Blåsmaneten består av ett kluster av olika organismer som lever tillsammans. Överdelen är geléliknande och gasfylld. Denna fungerar som ett segel som driver blåsmaneten framåt.
Den portugisiska örlogsmannen är sannolikt den manet som orsakar flest allvarliga sting av alla arter, även dödsfall har förekommit. Maneten blir cirka 30 cm i diameter och flyter omkring uppe på ytan med meterlånga tjocka tentakler trålande långt under ytan, klockan ligger delvis över vattenytan.
Följ länken för en bild på en portugisisk örlogsman:
|
Extern länk till portugisisk örlogsman på Wikipedia
|
Kubmaneten
Den australiska kubmaneten, sk ”Box Jellyfish” (Chironex fleckeri), är en mycket farlig manet. Man beräknar att den har orsakat ett sextiotal dödsfall, framför allt längs med Australiens norra och västra kust. Det finns ca 40 kända underarter. Maneten kan väga upp till sex kilogram, klockan kan vara stor som en salladsskål och tentaklerna blir upp till två meter långa.
Kubmaneten förflyttar sig relativt fort och tentaklerna trålar i vattnet. Varje tentakel innehåller flera miljoner nässelkapslar (nematocyster) som kan orsaka allvarliga brännskador och mycket svår smärta vid kontakt. Sammanlagt beräknas den ha inte mindre än 5 miljarder nematocyster.
|
Extern länk till bild på kubmanet på www.barrierreefaustralia.com
|
Irukandjimaneten
Irukandjimaneten (Carukia barnesi) är en annan farlig ”stinger” som är mindre än kubmaneten med en klocka stor som en vanlig urtavla (ca 2 cm i diameter). Den förekommer mest i Australien, särskilt i norra Queensland. Irukandjimaneten håller vanligtvis till på djupare vatten, men kan komma in mot stränderna efter stormar.
Kontakt med Irukandjimaneten ger inte upphov till samma uttalade smärta som kubmaneten utan ger i stället mer generella symtom med illamående, allmänpåverkan och omtöckning. Toxinet frisätter katekolaminer varför puls och blodtryck stegras markant, även hjärtarytmier förekommer.
|
Extern länk till bild på Irukandjimanet på www.barrierreefaustralia.com
|
TOXICITET
Maneter ger upphov till toxiska skador genom kontakt mot människans hud med sina tentakler och bränntrådar. På tentaklerna och bränntrådarna finns nässelceller med små blåsor, nematocyster. I dessa nematocyster finns hullingförsedda trådar som vid hudkontakt kan skjuta in i människokroppen likt en harpun och frigöra ett toxin. Nematocystorna fastnar i tusentals i huden och kan ge upphov till fortsatta reaktioner om huden gnuggas eller om nematocysterna lyserar. Tidig spolning av huden syftar till att avlägsna icke-utlösta nematocyster. Toxinet som frigörs ger upphov till en inflammatorisk reaktion.
Detta toxin är komplext sammansatt och innehåller en rad inflammationsbefrämjande substanser, bland annat:
|
- Bradykinin
- Hemolysin
- Serotonin
- Histamin
- Prostaglandiner
|
Vid kontakt uppstår en varierande grad av hudinflammation som vid en brännskada.
I Sverige är det främst röd brännmanet som ger upphov till skador men även blå brännmanet och kompassmanet har nässelceller med nematocyster som kan ge upphov till hudirritation.
Den portugisiska örlogsmannen och den australiska kubmaneten kan ge upphov till mycket kraftig inflammation med långa piskrappsliknande rodnader över de hudpartier som angripits.
Toxinet från kubmaneten är både neurotoxiskt och kardiotoxiskt. Kontakt med mer än 1,2 meter tentakler anses vara livshotande beträffande den australiska kubmaneten.
Den portugisiska örlogsmannen har tentakler som kan vara mer än 10 meter långa, tentaklerna kan även lossna från maneten och sväva fritt i vattnet. Toxinet är huvudsakligen neurotoxiskt. Tentaklerna är fulla med nematocyster. Inflammationen kan bli så pass kraftig att bestående ärr kan uppkomma med hudkontrakturer som efter brännskador.
|
SYMTOM
Symtom vid kontakt med maneter i svenska vatten är främst lokala hudsymtom, såsom:
|
- rodnad
- svullnad
- klåda
- lätt till måttlig smärta
|
I enstaka fall kan andra symtom tillstöta, främst:
|
- generell klåda
- svår smärta
- illamående, kräkningar
|
Öronmanet och lungmanet kan endast ge upphov till lättare hudirritation.
Kontakt med kubmaneten kan förorsaka en så snabb inflammation att andnöd och andningsstopp med chock kan uppträda momentant. Flera fall finns beskrivna där omedelbar hjärtlungräddning invid vattenlinjen varit livräddande.
Kubmaneten och den portugisiska örlogsmannen ger vid hudkontakt upphov till omedelbar mycket svår smärta och mer generella symtom, som:
|
- illamående
- frysningar
- muskelvärk
- huvudvärk
- andningspåverkan
- cirkulationskollaps
|
BEHANDLING
Vid angrepp av maneter i svenska vatten, främst röd brännmanet:
|
- Skölj av det affekterade området med rikliga mängder vatten. Man rekommenderar saltvatten i första hand, då sötvatten kan få nematocysterna att lysera och därigenom frisätta mer toxin.
- Rester av manettråder kan skapas bort, t ex med ett kreditkort. Man bör däremot inte gnugga huden eftersom det kan frigöra toxiner. Även raklödder och rakhyvel kan effektivt få bort manettrådar.
- Vid kontakt med ögonen bör man skölja rikligt och långvarigt med kranvatten eller fysiologiskt saltvatten (minst 15 minuter).
- Generella symtom kan behandlas symtomatiskt. Man kan pröva med allergimediciner för att dämpa den inflammatoriska reaktionen, t ex klemastin (Tavegyl) 1-2 mg p.o.
- Huden kan smörjas med kortisonkräm för att dämpa den inflammatoriska reaktionen och klådan.
- Man kan även pröva att sänka ner angripen kroppsextremitet i varmt vatten (40-45 grader) för att oskadliggöra toxiner.
- Iskyla eller Xylocain-kräm över smärtsamma partier kan lindra smärtan.
- Symptomatisk behandling i övrigt.
|
Vid angrepp av kubmanet och portugisisk örlogsman i utländska vatten:
|
- Smärtan vid kontakt med kubmaneten och den portugisiska örlogsmannen kan vara extremt kraftig och är mycket svårbehandlad. Regional anestesi är en möjlig väg att blockera smärtan med hjälp av perifera blockader och lokalbedövningsmedel.
- Vid angrepp av kubmaneten rekommenderas att man smörjer huden med vinäger. Vinäger förhindrar lysering av bränntrådar men hjälper inte mot redan uppkommen inflammatorisk skada.
- Man skall undvika att gnugga huden liksom att applicera alkohol över huden.
- Det finns en antidot till kubmaneten i form av ett immunserum utvecklat med hjälp av immuniserade får. Tre ampuller med immunserum ges intravenöst så snabbt som möjligt efter angrepp av kubmaneten, om allmänsymtom eller chocksymtom föreligger.
|
|
Alger tillämpar fotosyntes, men är inga växter utan en typ av mikroorganismer klassificerade som växtplankton. Giftiga alger förekommer i Sverige främst i sött eller bräckt vatten, dvs mest i Östersjön. Dessa alger kan producera toxiska cyanobakterier som kan orsaka akut förgiftning. De giftproducerande algerna tål inte saltvatten och finns därför inte längs Västkusten, i Kattegatt eller Skagerack.
|
ALGBLOMNING
Algblomning förekommer ute till havs, längs med kusten och i sjöar och vattendrag. Algblomning innebär en stark tillväxt av toxinbildande alger, vanligen av en och samma art.
Algblomning sker främst vid soligt och vindstilla väder när vattnet är i obalans, men också vid övergödning, främst med fosfor. Rikligt med solljus behövs för algblomning. Blomningen av toxinproducerande alger sker främst vid en vattentemperatur mellan 15 och 23 grader.
Algmängder under 10 000 celler per ml vatten kategoriseras vanligen inte som algblomning. Vid omfattande algblomning finns mer än en miljon celler per ml vatten.
Algblomning kan oftast, men inte alltid, konstateras med ögat. Tecken på algblomning:
|
- Vattnet blir grumligt med en påtaglig färgförändring. Denna kan skifta i gulgrönt, blågrönt, gulvitt, rödbrunt eller rabarberliknande.
- I allmänhet är vattengrumlingen ytnära och ej förekommande på djupet
- Smak och doft av vattnet kan vara påverkat, vattnet luktar oftast illa.
|
Algerna kan blomma under alla delar av året, men vanligen sker toxiska algblomningar under juli och augusti. De kan dock äga rum ända in i november. Ofta förekommande vår- och höstblomningar är inte toxinproducerande och därför ofarliga för människan.
Algblomning kan leda till produktion av förruttnelsebakterier med påföljande syrebrist i vattnet, vilket i sin tur kan leda till fiskdöd.
Exposition för toxiska alger sker främst genom bad varvid kontakt äger rum genom huden och slemhinnor, men också genom nedsväljning av vatten.
Se länk nedan för satellitbild på kraftig algblomning i Skagerrak och Kattegatt:
|
Extern länk till algblomning på SMHI:s webbplats
|
KLASSIFIKATION
Giftproducerande alger utgörs av blågröna alger, vilka är en variant av växtplankton. I själva verket produceras toxinerna av bakterier (eubakterier), men klassificeras som växtplankton.
Det finns minst åtta olika typer av toxinproducerande alger i Sverige. Några av dessa är Microcystis aeruginosa, Anabaena sperica, Oscillatoria och Nodularia Spumigena (katthårsalg).
Toxinerna klassificeras främst i tre olika kategorier:
|
- Neurotoxiska toxiner
- Hepatotoxiska toxiner
- Tarmtoxiska toxiner
|
De kan även ge upphov till irritation i hud och slemhinnor vid direktkontakt. Förutom rent toxiska symtom kan de även ge upphov till allergiska symtom.
|
SYMTOM
I den kliniska bilden ingår vanligen hudutslag och mag-tarmbesvär. Uttalade symtom uppkommer främst om man svalt vatten genom upprepade kallsupar eller av misstag druckit kontaminerat vatten. Det sistnämnda drabbar främst djur, mest hundar.
Symtomen uppkommer vanligen inom några timmar efter bad, sällan senare än efter 12 timmar, och är i regel övergående inom något dygn. I uttalade fall kan symtomen vara i 2-3 dygn.
Risk för leverpåverkan och njurpåverkan finns vid kraftig exposition. En indikation på stark exposition är generella symtom som muskelvärk och ledvärk. Diagnos ställs genom anamnes och klinisk bild.
Även andra djur än människa löper risk att bli sjuka vid kontakt med toxiska alger; främst hundar löper risk för allvarliga symtom efter bad bland alger eller genom nedsväljning av kontaminerat vatten.
Vanliga symtom vid förgiftning med toxiska alger:
|
- Klåda
- Utslag
- Ögonirritation
- Illamående
- Kräkning
- Diarré
- Magont
- Magkramper
- Feber
- Muskelsmärtor
- Ledsmärtor
- Rinnande näsa
- Astmaliknande besvär, bronkobstruktion
|
BEHANDLING
Någon specifik behandling finns inte. Behandlingen är i huvudsak symtomatisk.
|
- Om man badat bland giftiga alger skall man skölja kroppen noggrant med duschvatten och därefter tvätta sig med tvål och vatten över hela kroppen.
- Vid ögonsymtom bör man skölja rent ögonen med rinnande vatten.
- Har man svalt stora mängder vatten och upplever allmänpåverkan bör man uppsöka sjukhus. På sjukhus bör man kontrollera lever- och njurfunktion.
|
|
Det är allt vanligare att svenskar reser till tropiska länder och dyker eller badar i tempererade, subtropiska och tropiska vatten. Här kan man stöta på havsanemoner, koraller och nässeldjur som kan ge upphov till toxiska reaktioner vid kontakt via nässelceller. Man bör därför undvika att ta i eller bryta av koraller och havsanemoner.
Framför allt orsakar dessa organismer lokalsymtom genom sina nässelceller, men en del av dem kan även ge upphov till generella symtom. Nässelcellerna frisätter ett toxin för att organismen skall kunna paralysera sitt byte som den sedan konsumerar.
|
KLASSIFIKATION
Anemoner tillhör gruppen sexstråliga koralldjur och är en typ av polyp med tentakler. De hudirriterande anemonerna tillhör stammen Cnidaria som är en typ av nässeldjur med toxinfrisättande nässelceller. Nedan nämns några toxiska anemon- och korallarter. Klicka på rödmarkerade namn för extern länk till bild.
Actinodendron plumosum är en toxisk havsanemon, den har rikligt med nematocyster som frisätter ett irriterande toxin. Andra starkt brännande anemoner är Bolocera tuediae och Eldkorallen (Millepora dichotoma). Sting från Eldkorallen kan förorsaka uttalad brännskada med bestående ärrbildning.
|
BEHANDLING
Behandlingen är i huvudsak symtomatisk och liknar den vid angrepp av brännmaneter.
|
- Skölj först av det skadade område med saltvatten.
- Undvik värme och solexponering.
- Applicera en kortisonkräm eller ytanestesimedel innehållande Xylocain.
- Antihistamin per os kan dämpa den inflammatoriska reaktionen, t ex Tavegyl 1-2 mg p.o.
|
Det är ovanligt med generella symtom.
|
Dessa små maskar (Chloeia Flavia) simmar fritt i tropiska och varma vatten och kan ge upphov till brännande smärta vid hudkontakt med dykare. Eldmaskarna tillhör gruppen polychaete som innehåller ett stort antal olika arter. Maskarna har nässelceller som kan ge upphov till lokal rodnad, smärta och klåda. Nematocystorna kan avlägsnas med tejp från affekterad hud som drar bort dem. Därefter bör man skölja av affekterad hud, stryka in med vinäger och sedan applicera en kortisonkräm eller ett lokalanestestikum. Antihistamin kan dämpa klådan något.
|
Blåmussla är en art i klassen musslor av typen blötdjur. Blåmusslan är blåsvart och normalt ovalt formad. Den blir vanligen cirka 6 centimeter lång, men kan bli upp till två decimeter. Den ätbara muskeln är gul/gulvit.
Blåmussla fiskas intensivt och odlas i stor skala. Musslor säljs färska, konserverade eller frysta. Blåmusslor är en vanlig matvara efter kokning. De har bäst smak på våren.
Blommande växtplankton som är toxinproducerande kan påträffas i blåmusslor. Dessa kan då bli otjänliga som födoämnen. Ett släkte växtplankton (Alexandrium) har påträffats i sådana mängder bland blåmusslor i Bohuslän att de kan ge upphov till allmänna sjukdomssymtom.
Det är ytterst sällsynt med förgiftning från blåmusslor. Vanligtvis stiger toxinhalten under hösten och är som högst under vintern.
|
Bild på skalet från en blåmussla
|
SYMTOM
Symtom vid konsumtion av toxiska blåmusslor är i huvudsak gastrointestinala:
|
- diarré
- illamående
- kräkningar
|
BEHANDLING
I normalfall behöver man inte uppsöka sjukvården, då symtomen är relativt beskedliga och snabbt övergående. I uttalade fall kan vätska behöva ges intravenöst. I övrigt gäller symtomatisk behandling.
Mer allvarlig förgiftning efter konsumtion av blåmusslor har förekommit då blåmusslorna är kontaminerade av Gonyulax Catenella (Paralytic Shell Fish Poisoning). Toxinet produceras av mikroskopiska alger som filtrerats genom blåmusslan. Initiala symtom är illamående och kräkningar men detta toxin kan ge upphov till yrsel, koordinationsstörning, tilltagande muskelsvaghet och paralys. Det förekommer även blodtrycksfall, hjärtsvikt och kardiovaskulär kollaps. Enstaka dödsfall finns rapporterade.
|
ICD-10
Annan fisk- och skaldjursförgiftning T61.2
Toxisk effekt av kontakt med andra marina djur T63.6
|
|
|
Copyright © 2010, Internetmedicin AB
|
|
ID:2620
|
|
 |
